– Ni svenskar har ingen aning om vad det bor för slags folk här. Ni ser bara alla ungar och tänker: "turkar".
Abdulkader Rashid har en poäng där. Han har också en filmstjärnas sätt att tända cigaretten: intensivt och utan att darra på tändaren. Köket blir snabbt rökfyllt.
Abdulkader gläntar på fönstret. Hösten är fortfarande ljum där ute och gården bullrar av ungar.
Turkar? Pojken som klättrar i trädkronan utanför Abdulkaders fönster skulle protestera. Han är vietnames. Flickorna som står i en ring pratar kurdiska. Grabbarna som jagar boll på den söndertrampade gräsmattan är somalier.
Och alla är de svenskar på samma gång.
Ahmet, Mohammad, Thi, Abbas, Salimovic, La. Namnskyltarna i trapphusen är mångkulturella smörgåsbord med bara spridda Nilsson, Jonsson och Pettersson på faten. Abedallah, Tahernezhad, Ghoerdjieh, Castelo, Emini; arabisk musik strömmar ur en lägenhet, en solblekt svensk flagga vajar på en balkong.
Välkommen. Försvinn.
Den som tar sig tid att leta hittar en ensam skylt med bara svenska namn. Huset ligger avskilt från de andra, som en sista utpost i bokträdens yttersta kant av kvarteret. På randen till närmaste villaområde. På gränsen till Sverige.
Eftermiddagar som denna är folklivet på gårdarna överväldigande. Efter skola, dagis och mat i magen svärmar barnen ut från hyreskasernerna; klättrar, gungar, gräver, rutschar, cyklar, mekar, tisslar, tasslar, kivas, stojar och för oväsen.
– Särskilt på sommaren är det fullt med folk överallt. På gården, i trapporna, i lägenheterna. Man känner sig aldrig ensam. Det tycker jag om, säger Abdulkaders dotter Bachan.
Hon ställer fram varmt te och kakor på bordet, skolad i samma artiga tradition som kvinnorna där ute på gården. Många av dem är bullmammor, hemmafruar genom arv och giftermål, som stöttar familjen och piskar de handknutna mattorna med samma vana hand.
Några har arbeten utanför hemmet och kommer hem tyngda av skrikiga barn och matkassar. På gården och i tvättstugorna har de en gemensam guldkant i tillvaron: mötena med varandra.
Kvinnorna är områdets sociala kitt. Bachans mamma Baian Rashid är mer än så, en svetsfog mellan det svenska samhället och detta kvarter som flera av hennes medsystrar sällan lämnar. Baian har funnit nyckeln till Sverige och bär den med stolthet. Språket.
Rönngatan har varit familjens hemadress i nio år. Baian känner många av människorna omkring sig väl. Hon åtnjuter deras respekt, inte minst för att hon med sin nyckel öppnar dörrar som annars förblir låsta för den som saknar språket.
Hon medlar i konflikter på gården. Hon tolkar åt grannar och översätter brev från Myndighetssverige. Hon vidarebefordrar klagomål till hyresvärden, skriver protestlistor om det behövs.
– Ingen lyssnar på en invandrare.
Baians ögon blixtrar som makens cigarettändare när hon berättar om problemen med nedskräpning, värmeelement som slutar fungera i smällkalla vintern och svårigheten att få fastighetsägaren att ta klagomålen på allvar.
– Vi behövde en korg till i tvättstugan, eftersom två familjer tvättar samtidigt. Vi tjatade. Det tog två år.
– Men jag trivs här. Jag vill bara kunna göra någonting åt sådana saker. Jag har kommit in i det svenska samhället, har lärt mig vad som är rätt och fel. Därför vill jag inte flytta härifrån.
De vita amerikanerna föste undan indianerna med åtminstone lite förfining. En nation, ett reservat. Sådan stil är svår att se i den blågula modellen för bostadsplacering av flyktingar och invandrare.
I byråkratisk mening är utlänningar lika som bär, oavsett etnisk tillhörighet. Tusen nationer får ett reservat.
Abdulkader Rashid rycker på axlarna åt den etniska brokigheten omkring honom. Det fungerar utmärkt att bo så, tycker han.
– Vi knackar på hos varandra, kommer in och pratar en stund. Vi kan låna pengar av varandra om det behövs.
Så han umgås med, säg, sina somaliska grannar? Han ser ärligt förvånad ut.
– Det finns det ingen anledning till.
Det löper en gränslinje runt dessa hus, gårdar och asfalterade promenadstråk. Kanske syns den tydligast av ögon som vill se åtskillnad mellan det som är svart och vitt, svenskt och utländskt, bekant och främmande. Men ingen kan förneka att den finns där. Det hörs, trots allt, ingen arabisk musik från villakvarteren. Och det strosar inga svenskar på gårdarna.
Vore det så, skulle Ahmed Hamza och hans fru Khadidja Kheder kanske vinka från sin balkong. Men det skulle inte bli mycket sagt. De kan ingen svenska.
Så här efteråt skrattar de gott åt vad som hände när de skulle handla champinjoner på extrapris. När de insåg hur lite svamparna hade kostat, återvände de till butiken för att handla fler. Då fanns bara två champinjoner kvar.
– Jag tog en av dem i handen, gick fram till kassören och höll upp den för att visa att de var slut. Han kastade svampen i papperskorgen. Han trodde väl att jag plockat upp den från golvet, skrattar Khadidja.
Vardagsrummet i de kurdiska makarnas hem är möblerat efter medelsvensk mall, med dammtorkad bokhylla, skinngrupp, soffbord och tv.
– De försöker anpassa sig. Men de vill hellre sitta på golvet. Som i sitt hemland, avslöjar Baian Rashid med ett leende.
Ahmed Hamza slår ner blicken när han hälsar. Hans kortvuxna, men samtidigt resliga, gestalt är ärrad av krig och tortyr. Ett liv som gerillasoldat sätter djupa spår.
Man lever en gång, dör en gång. Men när man inte vet vad som ska hända med en själv eller ens familj dör man lite i taget, säger han.
I tider av eld upphör var Hamza jordbrukare. På ålderns höst har han skaffat sig en kolonilott vid Mogetorp. Där har han med egna händer byggt en stuga och odlar lök, mangold, persilja, krasse, vindruvor, rädisor och bönor. Han snurrar på radbandet medan han berättar om kolonilotten. Han är stolt över den, känner tillfredsställelse av att arbeta med jorden.
Men ibland när han står där ensam och gräver, hårdnar nävarna runt spadskaftet. Då är han i tanken tillbaka i Irak. Och i kriget.
– Jag har sett kvinnor och barn dödas framför mina ögon.
De inre bilderna får ögonen att svämma över. Men i ansiktet finns inte bara sorg. Där finns också glädje och tacksamhet.
– Vi har funnit skugga här, säger han.
Skugga? Naturligtvis. En plats som erbjuder skugga mot solen, svalka i hettan och skydd undan farorna. Ett hem.
Svenska kakor med socker på är goda. Men de säljs i alldeles för små förpackningar för att passa familjen Hassan. Mamma Amina Elmi Adan lägger i stället pengarna på arabiska kakor i big pack. Hon har sex barn.
Linjen som är dragen på gränsen till Sverige löper också mellan de olika etniska grupperna som bor i området. Kurden Rashid umgås inte med somaliern Hassan som inte umgås med vietnamesen Thi. Varför skulle de det? Det enda de har gemensamt är stället där deras bopålar råkar vara nedslagna.
Ändå är toleransen stor och konflikterna mellan dem få. Med barnen är det däremot en annan femma.
Sexbarnspappan Nur Ali Hassan kom till Sverige med ett universitetsdiplom i företagsekonomi i resväskan. Han pratar om "competition of limited resources".
– Det finns alldeles för många barn här, konstaterar han med dottern Shukri och arabiska kaksmulor i knät.
När för många barn på ett begränsat område rivaliserar om en fotbollsplan, en handfull gungor, ett par sandlådor och några klätterställningar är konsekvensen inte svår att räkna ut. Heta känslor och näsblod.
Nur säger någonting till äldste sonen Faisal, som snabbt kommer på fötter för att stoppa ett syskonbråk under uppsegling. Resolut bär han ut det ena syskonet ur rummet. Klockan närmar sig 20.00, ungarna är trötta och Nurs fru slår sig ned på en pinnstol framför tv:n. Varje kväll följer de senaste nytt från hemlandet i programmet Medya, kablat ut av BBC till paraboler över hela världen.
Filmsekvenserna väcker Nurs längtan. Till sin barndom, till ungdomens kompisar, till kustens långa stränder. Han är en av alla dem som hoppas kunna återvända till ett nytt och fredligare Somalia en dag.
– Vi skulle kunna bidra, vara en resurs. Det kan vi inte här, säger han och stirrar in i tv:n. Här bor vi bara.
Abdulkader Rashid känner sig straffad. Som om han vore satt i fängelse på obestämd tid, dömd att leva samma dag om och om igen. Rönngatan, säger han och blåser ut rök från ännu en cigarett, borde heta Arbetslöshetsgatan. Lika länge som han har bott här, har han saknat arbete.
I nio år.
– I mitt nya land är det fred och det finns mat på bordet. Jag kan sitta i trygghet och se på när mina barn varje dag äter sig mätta och går till skolan. Det får mig att må bra – jag har kommit från helvetet till paradiset.
– Men för mig själv har paradiset blivit ett helvete, ler han bittert.
De som snackar om utlänningars integration i svenska samhället framhåller gärna arbetsmarknaden som den viktigaste arenan för samexistens. Abdulkader har ingen sådan arena att existera på. Han framlever en stor del av sin tid här i lägenheten. Livet på gården intresserar honom föga; han bara skymtar det när han går ut på balkongen för att röka.
Vore det inte för fisketurerna är han rädd att han skulle bli tokig.
– I somras fångade jag några småfiskar som jag krokade fast genom ryggarna och kastade tillbaka i vattnet. Så fick jag en gädda på tio kilo, skiner han och beskriver fiskens storlek med en yvig, teatralisk gest.
Abdulkader är en konstnär, en teaterns man med filmstjärnans sätt att tända cigaretten. När han började arbeta som lärare i Irak hade han en teaterutbildning från universitetet i Bagdad i bakfickan. Han har arbetat på och bakom scenen, skrivit manus, komponerat musik. Han har gestaltat Macbeth och Gilgamesh, den babyloniska hjälten på jakt efter det eviga livets blomma.
Han visar ett urblekt foto från en repetition. Han pekar ut sig själv bredvid en annan ung man och en kvinna, och säger ömt att dessa nu är två av Iraks mest framstående skådespelare. För egen del är han nöjd med mycket mindre.
– Bara man har ett jobb. Då trivs man. Man överlever. Utan jobb är man en nolla, en förlorare. Man kan inte klappa händerna med bara en hand.
Nur Ali Hassans diplom banade väg till avancemang på olika ekonomiska poster i ett statligt somaliskt kooperativ. I Sverige är hans kunskaper otillräckliga. Och de erbjudanden han fått om jobb på företag utomlands måste han tacka nej till. Utan medborgarskap inget pass och ingen chans att röra på sig.
– Det är så enkelt för myndigheterna att göra avslag. Men det är så stort för mig.
För en utlänning i Katrineholm är arbetsmarknaden segregerad och cementerad. Industrin eller intet. Men Nur hoppas på någonting annat – först en praktikplats, senare kanske ett jobb, på kommunens ekonomikontor.
– Varför kritisera den privata sektorn när inte heller den offentliga släpper in invandrarna? Kommunen är en av de största arbetsgivarna. Men de som jobbar där heter Svensson allihop, säger han med ett grin.
Abdulkader spelar bingo och flirtar med fru Fortuna. Men det är mest för att få lite spänning i tillvaron. Framtiden måste byggas av andra stenar än bingovinster.
– Min högsta önskan är att det ska gå bra för mina barn. Mig kan ingenting hjälpa, säger han och liknar sin situation vid en sårskorpa: ingenting blir bättre av att riva bort den.
– Ahmed Hamza kom till en punkt när han insåg samma sak. Han blev äldre och tröttare men det självständiga Kurdistan förblev en gäckande dröm.
– Min vilja att kämpa fanns kvar. Men inte orken. Då var det barnens tur att ta vid, och det ville jag inte. Det är för deras skull jag är här nu.
Bawan Rashid lämnade sitt födelseland insvept i ett bylte av filtar. Nu sitter han i farsans tv-fåtölj med hakan fundersamt vilande i tonårsnäven, och försöker föreställa sig hur flykten genom de irakiska bergen kan ha varit. Det går inget vidare.
– Men det var säkert kallt, funderar han.
Uppväxten på Halvergatan och här där rönnbären med fördel plockas frostbitna har gjort tydligare avtryck.
– Det brukade bo fler svenskar omkring mig. Det var spännande. Jag umgicks nästan bara med svenska pojkar, och fick hela tiden nya chanser att lära mig mer av deras språk och om deras kultur.
Bawan, 16 år, är lång, vältränad i både ytterbackspel och österländsk kampsport och har haft oddsen på sin sida. Han landade här som ett spädbarn, naken och formbar med det bästa av två världar inom bara en nyfiken frågas räckhåll.
Hans grannar, Hamza, landade snarare med en smäll. Analfabeter, utan möjlighet att läsa sig till förståelse i sitt nya land. Fattiga under existensminimum med svenska ord. Ensamma i ett tystlåtet samhälle där folk låser dörren om sig oavsett om de är hemma eller inte.
Efter flyktingförläggningen förbyttes glädjen över uppehållstillståndet i isolering. Makarna flyttade in i en lägenhet på Kerstinbodagatan, lyckades dåligt i kontakterna med sina grannar och blev till sist slukade av ensamheten.
– Vi kände oss som främlingar. Så går det inte att leva. Jag skulle hellre återvända till hemlandet än flytta tillbaka dit. Men här är vi trygga och har en bra kontakt med grannarna, säger Ahmed Hamza.
De som teoretiserar om utlänningars integration i Sverige pratar också om bostadsområdet som en viktig arena för samexistens. För att det ska ha någon bäring i verkligheten bör namnskyltarna i dessa trapphus rimligen samla några fler Jonsson och några färre Mohammad. När familjen Rashid flyttade till Rönngatan 1991 var fler än 60 procent av grannarna svenskar, uppskattar Baian.
– De som finns här nu är få. Och de visar sig sällan. Det vore ett mycket bättre ställe att bo på om blandningen mellan invandrare och svenskar var större. Vi har så mycket att lära varandra. I stället står vi på varsin sida. Det känns inte bra.
Tillfällena då främmande svenskar promenerar över dessa gårdar är lätt räknade.
– De är rädda. De vågar inte komma närmare, vågar inte ta reda på vad som pågår här. Men det är inte konstigt. En invandrare som går förbi ett svenskt område är precis lika rädd, menar Nur Ali Hassan.
Så vi går omkring och är rädda för varandra. Vilket krafttag för integrationen! Allt medan tiden går. 14 år. Så länge har Baian Rashid jobbat ute i det svenska samhället. Det tog henne halva den tiden innan hon kände att hon vunnit svenskarnas tillit. Under så många år hinner en människa ge upp en miljon gånger.
– Min svägerska praktiserar på ett kafé. Varje gång som personalen skulle tömma dagskassan hade de ögonen på henne. När hon satte sig en bit därifrån och vände ryggen mot dem slappnade de av. Sådant brukade göra mig jätteledsen i början. Nu har jag lärt mig hur det fungerar. Därför sade jag till min svägerska: Fortsätt vända ryggen till. Till slut lär de sig. Och det gjorde de.
Rinkeby, Bergsjön, Fittja, Rosengård. Svenskar byggde alla de där ställena, och byggde det här också. Katrineholm är för litet för att ens ett utlänningstätt bostadsområde som det här ska kunna utveckla något slags autonomi av förortstyp. Här finns inga exotiska färskvarumarknader. Inget färgsprakande kulturliv. Inga offentliga serviceinrättningar och sannolikt inga Rönngatan Boys. Men åtminstone finns här en liten kvartersbutik.
Vid första anblicken ser Jotiar Maronsi ut att sova där han sitter bakom kassaapparaten. I själva verket är han djupt försjunken i en bok. Körteoriboken.
– Jag kuggade på förra provet. Fick 51 poäng men behövde 52, grämer han sig.
Frågan som blev hans fall handlade om reglerna för släplast i förhållande till bilens tjänstevikt.
– Jag kommer aldrig att glömma det rätta svaret på den frågan, försäkrar Jotiar.
Han har precis avlöst Ahmed Taher Hussein, som var tvungen att slinka iväg och plugga svenska. När Ahmed kommer tillbaka för att sköta ruljangsen går Jotiar hem till sitt. Ingen av dem jobbar egentligen här och ingen av dem får betalt. Men de är kompis med ägaren och har inget emot att hjälpa till.
– Det är roligare än att sitta hemma och titta på tv, menar Jotiar.
På hyllorna i butiken står påsar med främmande kryddor, arabiska konserver, bakverk, teer, rispåsar, dadlar, frukt och grönt i lådor, oljor och ännu fler arabiska konserver. Omsättningen kunde vara bättre, erkänner Jotiar.
– Den största inkomstkällan är godiset. När barnen har pengar, flinar han.
KFAB, Katrineholms Fastighets AB, har godispengar. Men inte råd att låta stora hyreslägenheter stå tomma. KFAB behöver barnfamiljer som till exempel Nur Ali Hassans. Kampen mot en koncentration av flyktingar till bostadsområdet har underordnats kommunens ekonomi. Samtidigt har få om ens några privata fastighetsägare lust eller möjlighet att hyra ut bostäder till utländska storfamiljer.
– Var ska dessa familjer bo? Var ska deras barn leka? Här. Det är bara KFAB som erbjuder stora lägenheter. Därför är det här vi alla hamnar, säger Nur och slår ut med armarna där han sitter i sin fyrarummare.
– Det är dåligt planerat med bara fyror och femmor på varandra. Det borde splittras upp. Det är ju inte realistiskt att tro att det kommer att flytta några svenskar till de här stora lägenheterna.
Baian arbetar som hemspråkslärare på Nyhem och Nävertorpsskolan. På Nyhem har följderna av den stora andelen flyktingfamiljer i Nävertorp blivit alarmerande tydliga.
– Vi uppfyller KFAB:s krav om att fylla lägenheterna. Men det är inte bra för barnen. På Nyhem finns två klasser med bara invandrarbarn. Hur ska de kunna lära sig att behärska det svenska språket?
Nur för ett liknande resonemang.
– Om barnen inte lär sig svenska går det dåligt för dem i skolan. Och om det på ett ställe samlas för många invandrarungdomar som det inte går bra för, leder det till bråk och gängbildning. Svensson kommer att få betala ett högt pris.
Nur och hans familj bodde sex år i den beryktade Malmöförorten Rosengård innan de i fjol flyttade tillbaka till Katrineholm.
– Jag hade inga barn i skolan när vi flyttade till Rosengård. Vi trivdes och jag såg inte problemen med att bo i ett segregerat område. Sedan började barnen i skolan. Där var 100 procent av eleverna invandrare. Samma sak på fritiden. 100 procent invandrare på gården. Språket blev billigt.
Familjen flyttade men lyckades inte skaka av sig oron för barnens framtid.
– Min äldste son går i sexan. Där är det blandat mellan svenskar och invandrare. Mina barn i tvåan har bara ett par svenska klasskamrater. Sådan är tendensen. Om mina barn ska bli något i framtiden ska de inte hindras av att inte behärska det svenska språket.
Därför förmanar han telningarna att noga göra sina läxor. Därför hälsar han med jämna mellanrum på i skolan för att se hur det går. Därför sätter han stort hopp till Faisal, fem små syskons förebild.
När Bawan Rashid var liten trodde han att mamma skulle ordna så att han lärde sig svenska. Snart insåg han att han var tvingad att göra det mesta jobbet själv. Resultatet märks både i goda betyg och i Bawans förmåga att bekymmerslöst smälta in i umgänget med sina svenska kompisar. På sätt och vis syns det också i hans kurdiska identitet.
Varken Bawan eller hans tre år yngre syster Bachan tänker låta sig assimileras. Inte heller tänker de bli några Onkel Tom-kurder.
– I skolan och på träningarna är livet svenskt. Hemma är det kurdiskt. För oss som är unga är det inte svårt att leva så. Det är nog värre för de äldre. De behöver stabiliteten i vännerna från hemlandet. De behöver någon att prata med och lära sig av.
Bawan, Bachan och lillebror Arivan lär sig av det bästa av två världar. Den kurdiska tillhandahåller traditioner och muslimska värderingar.
– Jag är född i Sverige. Men i första hand är jag kurd och muslim. Det kommer jag alltid att vara. Det är väldigt fint att ta del av och få lära sig seder och bruk från hemlandet. Det är inte så att jag känner mig som en lyckost men... Det är ett sätt att komma närmare religionen, menar Bachan.
Islam är viktig här. Den erbjuder mer än en gud och en tro. Den är också en påminnelse om någonting bestående, en fast punkt i en ny tillvaro där gamla sedvänjor sakta faller i glömska och potatisen blir både en kurdisk och afrikansk angelägenhet.
Den trötte gerillakrigaren Ahmed Hamza fingrar på radbandet och citerar ett gammalt kurdiskt talesätt: "Man har ett värde i sitt land".
– Men här känner ingen mig. Ingen vet vem jag är eller varför jag finns här.
Ändå är att han tacksam. Och han säger att han blir väl omhändertagen. Här i kvarteret som gränsar till Sverige.