Vägen in till avdelningen där han vårdas – eller förvaras, som han säger – kantas av säkerhetsåtgärder. Kameror. Telefonsamtal. Kodlås. Dubbla slussar. Nycklar och ID-kontroll.
Besöksrummet är trångt. Det blir ännu trängre av att dagskiftets avdelningschef dröjer kvar. Han pejlar läget ett slag, för så föreskriver rutinen. Patient och besökare får inte lämnas ensamma om personkemin kärvar. Det är en fråga om personlig säkerhet, som så mycket annat på Regionsjukhuset Karsudden.
På landets största sjukhus för rättspsykiatrisk tvångsvård finns många patienter som lider av allvarliga psykiska störningar, har begått grova våldsbrott och klassas som farliga. Inget trevligt ställe, beskriver Jonas. Redan över gröttallriken den första morgonen fick han frågan av en annan patient: "Hur många har du mördat?".
– Det kändes ju inte så utvecklande, säger han krasst.
Jonas är inte här för att ha mördat. Inte alla sjukhusets patienter är brottsdömda till vård. Men de är sjuka, inte sällan en fara för sig själva och andra. Psykiatrin är ingen främmande fågel i Jonas liv.
Sommaren 2014 kom han till Karsudden efter beslut enligt LPT, Lagen om psykiatrisk tvångsvård. Han förstår fortfarande inte vad han gör här.
– Jag tycker inte att jag kan säga att jag mår så mycket bättre nu jämfört med när jag togs in. Det beror på att jag inte tycker att slutenvården har någonting att ge mig som inte öppenvården redan har. Det är där jag borde få hjälp, tycker han.
Hans ögon är intensiva, blicken fokuserad. Jonas har mycket han vill berätta i ett försök att ge ett patientperspektiv på hur livet bakom sjukhusväggarna ser ut. På hans avdelning vårdas tolv personer. Sannolikt har de alla varsin uppfattning om hur vården fungerar, hur de känner sig behandlade.
Jonas har lärt känna hatet hos en av dem, som brukar säga "mig knäcker ni aldrig". Efter tolv år, suckar Jonas. På en plats där syftet är att hela.
Hur de andra medpatienterna uppfattar sin situation vet Jonas inte. Hans intryck är att många sover sig igenom stora delar av dagarna, och han tror att det beror på medicinerna. Hans känsla är att lugnande, antidepressiva och antipsykotiska droger används mer av slentrian än till nytta.
– En kille här äter 14 olika tabletter. Hur många av dem som sover sig igenom dagarna orkar ta striden för att bli friska? De kommer att bli kvar länge.
– I mitt fall har det gjorts två små justeringar på medicineringen sedan jag kom. Det hade jag inte behövt vara inlåst för. Och jag har bara en timmes samtal – varannan vecka.
Jonas återkommer flera gånger till uppfattningen att sjukhuset är för dogmatiskt i sitt förhållande till patienterna. Det tas inte tillräcklig hänsyn till individens behov och vården har ett för stort fokus på övervakning. "Det är industrivård", säger han.
I grunden har han en god inställning till att få hjälp, uppger han. Samtidigt är han stridbar och känner ett ansvar för att berätta om sådant han ifrågasätter:
+ den konstanta tillsynen av alla patienter, som av många uppfattas som irriterande och kränkande.
+ bristen på integritet när patienterna utan möjlighet till avskildhet använder avdelningens enda telefon och dator.
+ personalomsättningen, som skapar otrygghet. Under sin tid på sjukhuset har Jonas mött 80 olika skötare, uppger han.
Han vänder sig emot de "petimeterregler" som rutar in vardagen: max två handdukar per vecka, rökförbud på balkongen, kravet på att vara tillbaka efter frigång exakt på minuten.
– För att klara den här pansarväggen man möts av hela tiden måste man ha en vilja stark som svenskt stål, säger han och berättar om Slaget om salladen.
Jonas tyckte att det var onödigt att nyttig sallad som blev över vid matbordet hamnade bland skulorna. Den kunde väl han få? Svaret blev nej, men då tog han striden – och vann.
– Om patienterna krälade i chips på rummen skulle jag förstå att de sa nej. Men sallad?
Han drar jämnt med 95 procent av personalen. Men om någon skriver negativt om honom i journalen, säger han, riskerar han att halka ner ett steg på trappan som leder mot tillfrisknande och utskrivning.
– Det är väldigt lätt hänt. Jag blev arg en dag, skrek och kastade en kopp med kaffe. Då blev det isoleringscell. Är det vård? Det är bestraffning. Och så halkar man ner ett steg.
Jonas vardag på sjukhuset går samtidigt sin gilla gång. Han trivs bäst när hans dagar har struktur och är förplanerade. Han går upp tidigt, har sitt "ADHD-samtal" med personalen om dagens schema och ägnar sig sedan åt olika aktiviteter. Han snickrar, syr, går datorkurs och promenerar.
När han hörde att sjukhusets genomsnittliga vårdtid är 5,5 år blev han orolig. "Försök att bli utskriven så fort du kan, för Karsudden blir mer och mer fängelselikt", sa en skötare till honom. Och det hoppas han bli: härom dagen, säger han, sades att han kan bli utskriven i början av april.
– Att komma ut så snart är rena raketfarten, säger Jonas och eskorteras tillbaka till sitt rum på avdelningen.
Där, i ljuset som silar in genom det bepansrade fönstret, brukar han sitta och titta på ritningarna till villan han började bygga innan han tvångsomhändertogs. Snart, hoppas han, ska han börja måla dess väggar.
– Karsudden ska bara bli en parentes i mitt liv.