Men den som kom till Villa Sandhem uppfylld av visioner om kvinnligt systerskap och en gemensam kamp mot att patriarkaliska strukturer alltjämt råder i vårt samhälle, skulle strax brutalt ryckas tillbaka till vardagen. En vardag där kvinnor är som de är med allt vad det innebär av rotade könsroller, förväntningar och mänsklig svaghet.
I manuset till "Färden" har Jenny Cronholm lekt med föreställningar om kvinnor hämtade ur vardera änden på skalan av fördomsfulla idéer av kvinnlighet. På den ena kanten hittar vi Veronica, (spelas av Cia Ronach) en vuxen kvinna, totalt upptagen av sig själv och sitt yttre, en bimbo som med åren utvecklats till att bli en riktig bitch. Där finns också Emma (spelas av Anna Gustafsson), en ung, uppklädd ja-sägare som villigt accepterar rollen som Veronicas dörrmatta.
På andra sidan finns Kit (Therese Fasth), lesbisk feminist, självrättfärdig och gapig, och så hennes sambo Brallan (Maria Brusman), vag och tvetydig i såväl sina åsikter som sin sexualitet.
Veronica och Brallan är systrar. Tillsammans ska de åka i bil till sin fars begravning. Med sig på färden har de Emma och Kit som ska stötta dem.
Den första publiken får möta är Veronica. I Cia Ronachs gestaltning har hon förvandlats till en streetsmart kvinna som liksom fastnat i en roll hon egentligen växt ifrån. Detta har lett till en stor ensamhet och frustration, som hon tar ut på väninnan Emma.
Emma är ung, snygg och snäll, och Anna Gustafsson gör henne till en person som spelar korkad som en av flera strategier för att vinna uppskattning.
Cia Ronach och Anna Gustafsson är ensamma på scenen under större delen av första akten och de lyckas bygga upp en rejäl feelbad-laddning i salongen innan förlösningen kommer i och med att Therese Fasth stormar in som Kit.
Veronica och Kit har aldrig träffats förut, och för den konservativa Veronica, som trott att Kit var en man, blir mötet något av en chock.
Therese Fasth är som vanligt trovärdig i sin roll och lyckas ge Kit flera dimensioner trots få repliker och litet fysiskt spelrum. Dramat utspelar sig huvudsakligen i en trång personbil. Det hela blir mycket roligt, och publiken skrattar hejdlöst.
Slutet är oväntat och känns lite rumphugget, och någonstans får jag känslan av att "Färden" började ta sin egen väg under repetitionerna, från seriöst drama till skruvad komedi. Kul blev det hur som helst.