Det var på söndagskvällen för snart fyra veckor sedan som 23-åringen, som vi kallar för Linus, men som egentligen heter något annat, träffade sin 31-årige bekant utomhus.
– Jag fick intrycket att han var utelåst. Han hade ingen telefon och inget bankkort och jag sa att han kunde få sova hos mig, berättar Linus.
Linus lånade ut pengar, så att 31-åringen skulle klara sig dagen därpå och la en nyckel på diskbänken. Det var sista gången de talades vid. 31-åringen fick låna Linus säng i lägenheten i centrala Katrineholm, själv la han sig på soffan och sov.
På morgonen hade han bråttom till tandläkaren och hade andra ärenden på stan. Framåt kvällen kom Linus hem igen och reagerade på att 31-åringens skor och jacka fanns kvar i lägenheten.
– Första reflektionen var att han var sliten och fortfarande sov. Jag gick och satte mig och såg på tv. Det gick väl 40 minuter, sen tänkte jag att jag måste titta till honom, han måste ju äta något.
I sovrummet var 31-åringen livlös, när Linus försökte väcka honom.
– Jag blev som stel i hela kroppen. Jag ringde SOS och bara skrek "skicka ambulans, skicka ambulans" i telefon. Jag såg brandbilen åka förbi porten och skrek i luren att de åkt för långt.
Linus var i sådan chock att han skjutsades till akuten på Kullbergska. I ambulansen fick han veta att 31-åringen var död.
– På något sätt hade jag inte förstått det. Jag trodde att om ambulansen kom snabbt skulle de kunna rädda honom. Jag har aldrig sett en död människa förut.
På sjukhuset fick han lugnande medel och fick prata med två personer ur det mobila teamet.
– Jag bara satt och grinade tills stesoliden började verka, då kunde jag slappna av lite.
För några år sedan dog Linus pappa, på ett sätt som påminde om 31-åringens död.
– Han dog i sängen och allt kom tillbaka nu. Det gjorde det ännu jobbigare.
Läs mer:
23-åringen inte längre anhållen
På tisdagen, dagen efter, erbjöd sig vänner att hjälpa Linus att ta ut sängen, där 31-åringen dött, ur lägenheten. Sedan träffade han en psykolog hemma i bostaden och när psykologen gått ringde polisen på dörren.
– De sa att jag skulle på förhör. Jag sa okej och tog bara lätta kläder. På väg till bilen sa de att jag skulle anhållas. Vi kom in på stationen och de satte mig i en cell. En kvart senare sa de att jag måste ha en advokat. Då fick jag reda på att jag var misstänkt för mord.
Han kördes i vad han upplevde som alldeles för hög hastighet till rättsmedicinska i Solna, där han undersöktes, sedan kördes han i samma hastighet till Nyköping.
– De var mot mig som om jag var en mördare. En äldre polis var snäll, man fick ju inte röka, men han gav mig snus, säger Linus.
I Nyköping blev det förhör.
– De ställde så sjuka frågor. Jag skulle säga exakt vad jag hade gjort, var jag hade gått. Men jag var så chockad, det var svårt att komma ihåg exakt.
En av de omständigheter som gjorde att polisen misstänkte mord, var att 31-åringen hade en skada i huvudet och fram i ansiktet. Den fick han enligt uppgift när han ramlade omkull på en fest på lördagskvällen. Linus berättar att han gav polisen namn och telefonnummer till flera personer som sett skadan.
Natten mellan tisdag och onsdag fick han sova i en cell.
– Jag sov så dåligt. Jag drömde att polisen slog mig med en piska och skrek "erkänn mord". Jag vaknade på natten och frågade vakten om det var morgon. När de sa att klockan var ett på natten kände jag att jag aldrig skulle komma därifrån.
På onsdagen fortsatte förhören, men eftersom Linus advokat var upptagen kom en annan advokat.
– Hon var världens bästa. Jag satt och frös i t-shirt och hon la sin jacka över mig. Jag satt och grät, hon höll i mig.
Plötsligt kom en polis och sa att anhållandet var hävt.
– Jag förstod inte vad det betydde, om jag skulle bli häktad eller om jag fick gå. När advokaten blev glad förstod jag.
Hans mormor hämtade honom i Nyköping.
– Mormor sa att det var det värsta som hänt, men att hon visste att jag aldrig skulle göra något sådant.
Nu har några veckor gått. Linus sover dåligt, drömmer att han själv ligger i sängen och inte kan röra sig. Han har stängt dörren till sovrummet och inte gått in i rummet igen. I början kändes det som att folk pratade om honom på stan, även om det lättat nu. I sociala medier har det också förekommit diskussioner om honom, där han hängts ut med namn och adress.
– Jag blev jätteledsen när jag läste vad de skrev. Men jag försöker tänka att det är människor som inte har något liv, som måste anklaga andra för att de mår dåligt själva, säger han.
Han tycker att media, inklusive Katrineholms-Kuriren, slog upp nyheten om mordutredningen stort, men att uppgifterna om att 31-åringen inte blev mördad fick mindre plats.
– Kvällstidningarna har inte skrivit alls att det inte var mord, säger han.
Han träffar en psykolog en gång i veckan och tycker att det blir bättre av att prata om vad som hänt. Men det blir det jobbigt när folk kommer fram på stan hela tiden.
– Det hade nog varit lättare i en större stad, där inte alla visste, säger han.