I går presenterade Statens medicinsk-etiska råd (Smer) rapporten "Assisterad befruktning – etiska aspekter". I den slår man fast att Sverige bör tillåta surrogatmödraskap. Det skulle i så fall handla om altruistiskt (icke-kommersiellt) surrogatmoderskap och att det finns en nära relation, till exempel nära släktskap mellan surrogatmodern och de blivande föräldrarna.
Smer, som består av representanter för samtliga riksdagspartier utom SD som valt att avstå, är rådgivande till regering och riksdag. Till Smer är också experter inom medicinsk etik är knutna.
Senast rådet kom med en rapport om behandling av ofrivillig barnlöshet var år 1995. Den kom att få stor betydelse för lagstiftningen.
När rådet i går presenterade sina ståndpunkter på detta område är det alltså stor risk (eller möjlighet beroende på hur man ser på detta) att de blir verklighet.
När jag först hörde nyheten i bilradion på väg till jobbet i går morse reagerade jag med ryggmärgen.
– Nej! Vi kan inte tillåta något sådant i Sverige.
Nästa tanke var:
– Jag är glad att jag inte sitter i Statens medicinsk-etiska råd. Det här måste vara en av de allra svåraste etiska frågorna att ta ställning till.
Själv är jag så oerhört lyckligt lottad att jag har kunnat bli gravid och fått föda biologiska barn. Då är det svårt att sätta sig in i vad ofrivillig barnlöshet kan innebära.
Samtidigt innebär min erfarenhet av graviditet och barnafödande att jag har svårt att se något annat än att argumenten för att inte tillåta surrogatmödraskap överväger.
Att vara gravid och föda ett barn (oavsett varifrån ägget eller spermierna kommer ) påverkar kroppen för resten av livet. De risker som en förlossning innebär är faktiskt inte heller obetydliga. Även om de allra flesta kvinnor som föder barn i Sverige både överlever och är på benen ganska omgående, är förlossningsskador troligen långt vanligare än vad sjukvårdens statistik berättar. Då har jag inte vägt in en enda känslomässig aspekt.
Visst är jag medveten om att det inte är ovanligt att svenskar anlitar kommersiella surrogatmödrar i exempelvis Ukraina och Indien. Detta skulle troligen inte minska om altruistiskt surrogatmödraskap tilläts i Sverige.
Och även om det är fråga om sann altruism, alltså en osjälvisk kärlekshandling i syfte att hjälpa en nära anhörig att uppfylla sin dröm om ett barn, innebär det faktiskt att en kvinnas kropp används som redskap för att tillfredsställa någon annan.
Det kokar alltså i slutändan ner till att handla om kvinnosyn och människosyn.