- Mina andra barn är döpta, liksom nästan alla i min familj, säger Rebecca Andersson när Katrineholms-Kuriren träffar familjen hemma i Katrineholm några dagar före dopet i Östra Vingåkers kyrka.
Sju månader gamla Alice Marina Karin, med efternamnet Andersson, är i och med dopet alltså del i en tradition på mammas sida.
- Dopet är också ett sätt att samla släkten, säger Rebecca Andersson.
På pappas sida är det kyrkliga intresset mindre. Anders Karlsson, som liksom sin sambo har två barn sedan tidigare, har inte låtit döpa dem.
- Jag vill att barnen ska kunna välja själva om de vill vara med, när de är stora nog.
Men Anders Karlsson tycker samtidigt att det är viktigt att sambon Rebecca kan föra sin tradition vidare och ser därför fram emot dopet så här några dagar innan.
Familjen valde att ha ceremonin med bara nära och kära och ville därför inte ha dop i samband med en söndagsgudstjänst.
- Minsta grabben har svårt att sitta still, så det är bra med en kort ceremoni.
När Kuriren är på besök ligger dopbarnet och sover, men hennes mamma berättar att Alice ska ha dopklänningen som syskonen bar. Psalmerna under dopet blir 248, "Tryggare kan ingen vara", och 21, "Måne och sol", och så 791, "Du vet väl om att du är värdefull".
Rebecca Andersson känner att traditionen kring dopet väger tyngre än tron,
- Vi går inte i kyrkan varje söndag.
Samtidigt har hon uppfattningen att det finns någon djupare mening med att finnas till. Med dopet ser Rebecca Andersson att Alice får någon som går bredvid henne genom livet.
Anders Karlsson är själv döpt men känner sig inte hemma i kyrkan som vuxen. Han tycker ändå att Svenska kyrkan är viktig som en del av samhället. Han gillar att höra kyrkklockor ringa och tycker att kyrkan måste ta plats i samhället och synas.
Om ett år eller så kan släkten få anledning att samlas i kyrkan ännu en gång. I höst ska nämligen Alice få ett syskon.