På onsdagsförmiddagen kom beskedet. Hultsfredsfestivalen flyttar till Sigtuna, 4 mil norr om centrala Stockholm, 1 mil från Arlanda flygplats. 36 mil ifrån Hultsfred. Hultsfreds festivalområde, ängen, skogen och stranden byts ut mot en gammal golfbana, som enligt arrangörsbolaget FKP Scorpio har ett stort grönområde med mycket vacker natur.
Det första jag gjorde när jag såg nyheten var att kolla i min kalender. Är det 1 april i dag? Är detta något slags dåligt skämt?
Vem som helst borde förstå att om man flyttar Hultsfredsfestivalen till Stockholm kan man inte längre kalla det för Hultsfredsfestivalen. För oss som älskar Hultsfred, stämningen, känslan, naturen och människorna är det inte bara platsen som blir en annan, utan hela atmosfären. Jag kan förstå att man som festivalarrangör vill locka så många människor som möjligt och få det att klirra lite i kassan på köpet, men vi då? Vi som åker flera timmar i bil med Björn Rosenströms "Hultsfredsfestivalen" skrikande från högtalarna? Vi som kan området utantill, varenda gömställe, varenda genväg genom leran? Vi som satt på festivalområdets strand, lutade oss mot varandras axlar och tänkte "bättre än så här kan nog ingenting vara"?
Det är vi som förlorar. Vi som inte bara älskar musiken, vi älskar hela festivalen! Vi älskar Smålandsskogen, gemenskapen, leran, att vakna till Broder Daniel på maxvolym från "campet" bredvid, alla fantastiska människor vi möter, den där känslan man får när man sätter sin fot innanför festivalens staket. Känslan av maximal lycka.
Att vara festivalarrangör är nog långt ifrån det lättaste jobbet, speciellt när man måste kunna tackla både upp- och nedgångar. FKP Scorpio har gjort sitt bästa för att bygga upp besökarnas förtroende igen efter konkursen 2010, och de har gjort det bra. De har försökt pussla ihop bitarna som fattades under åren för att skapa allas favoritfestival och göra det till någonting större och mer attraktivt. Men någon stans på vägen gick det snett utan Hultsfred går ju Hultsfredsfestivalens själ förlorad.