Den företagsamma och engagerade Lia Karlsson föddes i Brasilien och har studerat inredningsdesign vid Panamerican de Artes de Saò Paulo.
Trots att hon älskar vackra, romantiska ting startade hon ett eget företag år 1992 med bioåtervinning av avfall. Ett smart drag, verkar det efter vad hon berättar.
— I Brasilien kastar man allt man inte använder. Där har man ingen vind eller källare där man lagrar gamla möbler och andra saker. Allt slängs och allt ska vara modernt. Gamla saker betyder ingenting, säger Lia.
— Men jag har tyckt om antika saker ända sedan jag var liten. Och då den störtade presidentens mammas möbler, som ett barockbord med lejontassar bland annat, skulle säljas, köpte jag ett vitrinskåp, målade det vitt och sålde vidare till tv-stationen Tv-Global.
Så småningom gick företaget i konkurs ändå och Lia tog ett jobb inom marknadsföring.
— Det var så jag mötte min blivande man Stefan. Han arbetade för Scania i Brasilien.
Lia berättar att Stefan tyckte om det han såg. En snygg kvinna med långt blont hår, liten topp, virkade vita byxor och skyhöga klackar. När han sedan lärde känna henne fick han se att hon var mer än en snygg yta.
— Jag flyttade tillsammans med honom och mina två döttrar till Sverige, fortsätter Lia.
Familjen har utökats med ännu en dotter, som nu är 10 år.
Så var det dags att introducera den vita färgen i Sverige.
— Jag köper antika möbler, ljusstakar och annat. Och målar dem vita! Folk tyckte att jag var galen då jag började med detta. Senare har det vita slagit igenom även i de svenska hemmen.
Lia visar upp en urgammal symaskin som nu är helt vitmålad och dekorerad med en blomma.
— Just den här dekorationen är jag inte riktigt nöjd med, säger hon och petar lite på den vitrosa blomman.
Sakerna hon stylat om säljer hon genom sin hemsida. Hon arrangerar och fotograferar själv i ett av rummen i villan på Betlehemsvägen i Katrineholm. Men företagandet tar inte slut där. På gården har hon en liten renoverad stuga.
— Vi bor 150 meter från Skogskyrkogården och jag brukade se alla begravningsföljen där. Då kom jag på idén att öppna ett café där de sörjande kunde samlas. Nu kan jag ta emot 45 gäster och sköter allt själv. Jag tycker det är viktigt med en bra service och en nära mänsklig kontakt för mina gäster.