Den pågående flyktingkatastrofen med människor som flyr för sina liv under livsfarliga omständigheter har varit och är ständigt med i nyhetsflödet.
– Jag hade länge känt att jag ville göra något. Det var så fruktansvärt att se på tv. Det kan lika gärna vara vi som är på flykt. Det känns orättvist. Jag ville åka ner och hjälpa till på plats, säger Malin Rytter.
Vart hon åkte var följden av en slump förklarar hon. Hon frågade runt bland vänner om de hade något tips, och läste på Facebook om "ingen kan göra allt, men alla kan göra något", rörelsen som en privatperson startade i början av september. Nu heter den Team Sweden Volunteers.
– Jag gick in på deras Facebooksida och såg att de skulle åka till Kos den 24 september. Teresa, som grundade sidan, sa att du får jättegärna följa med. Teresa och hennes syster och en person till planerade att åka ner. När de hade lagt ut det på Facebook växte antalet från tre till 18 personer, på två veckor. Sex personer kände varandra. Vi var tolv som inte kände varandra.
Malin Rytter frågade en lördag och kommande torsdag åkte hon. Hon berättar att volontärerna hade med sig 1,1 ton förnödenheter packade i kassar, plus 16 barnvagnar och en rullstol. Researrangören lät dem ta med detta.
– Och personalen på Arlanda var fantastisk. De hjälpte till jättemycket.
Volontärerna från Sverige bodde i Kos stad, och tog emot och hjälpte flyktingar som kom i båtar från bland annat Bodrum i Turkiet, en plats som syns tvärs över vattnet från Kos. Flyktvägen de tre kilometerna över havet är förenad med livsfara.
– Det är på nätterna de kommer, särskilt mellan tre och fem. De har inte utresetillstånd från Turkiet och de flyr i mörkret så att de inte ska bli upptäckta av kustbevakningen, berättar Malin Rytter.
Hur många som ger sig ut på vattnet och når land vet ingen i förväg. Malin Rytter var med och tog emot en båt, en gummibåt med tio män i.
– De här tio männen klarade sig. De var dyngsura. När de kom i land kastade de sina flytvästar. Vi gav dem vatten, torra kläder och filtar. De fick låna min mobiltelefon för att ringa och tala om för sina anhöriga att de hade överlevt.
En av dem var en pojke på 15 år som kom ensam.
– Han skakade, var chockad och i panik. Han ville inte släppa mig. Han var ett år äldre än min äldsta pojke. När jag kramade honom kunde jag inte sluta gråta.
Läkare utan gränser kom samtidigt, berättar Malin Rytter. Ute på havet syntes flytvästar.
– Läkarna hade kikare, och de tyckte att de såg viftande armar. De ringde kustbevakningen, fyra gånger. Men de kom inte över huvud taget.
Det ryktas att flyktingsmugglare lägger tyngder i flytvästar därför att de inte vill ha något ljud som avslöjar dem; den som faller i vattnet sjunker och ropar inte då. Malin Rytter vet inte om det är sant.
– Vi hängde upp flytvästarna som flyktingarna tog av sig. Två av dem som jag hängde upp var väldigt tunga, konstaterar hon.
Hon berättar också om en familj som flydde under däck med ett barn på 1,5 år. Barnet grät hela tiden. Under sex timmar höll föräldrarna för barnets mun för att gråten inte skulle höras.
– Man ska sitta tyst i båten. Gråter barnet då kastar de det över bord.
Volontärerna var organiserade så att arbetet med att ta emot anländande flyktingar, att köra dem till ett basläger, dela ut kläder, filtar och tält, ordna frukost, lunch och middag, och annan hjälp och stöd fördelades mellan dem.
Malin Rytter tvekar inte om att hon vill göra mer.
– Jag är glad över att jag gjorde det här. Jag kände att jag behövde lite perspektiv på mitt eget liv, och det fick jag. Det här är bara början. Det vore fantastiskt att hjälpa till och göra något för andra människor, säger hon.