— Om man inte har någon utbildning är det här ett bra jobb. Viktigast är att man får jobba, säger Nesrin Sayed som är 34 år.
Hon trivs med att träffa många människor och säger att hon utvecklat sitt svenska språk genom jobbet.
Att ta väl hand om sina kunder och göra goda pizzor är roligt. Tråkigare är arbetstiderna. Förutom de tre egna barnen har Nesrin Sayed och hennes man också en familjehemsplacering. De turas om att vara i pizzerian så de träffas för sällan.
— Men vi kämpar för det här och det finns alltid saker man måste offra. Jag är jättenöjd. Vi bor bara några hus härifrån och kan ha koll både här och hemma. Det är bara på fredagar vi arbetar båda två, då är det så mycket att göra.
Hur mycket hon än trivs på jobbet tycker Nesrin Sayed att det vore kul att göra något mer än att arbeta på pizzerian. Hon vill läsa vidare och har varit hos en studievägledare.
— Jag vill bli socionom. Men jag måste läsa in delar av gymnasiet först, och sedan är det tre och ett halvt år på högskolan.
Hade Nesrin Sayed bott kvar i Syrien hade hon fortsatt skolan och antagligen blivit lärare eftersom det var pappans dröm för sin minsting. Men Nesrin Saed valde annorlunda.
Hennes svenska resa började i Syrien när hon träffade Amran Hussein som var på besök i hemlandet. Det var en släkting som sammanförde paret.
— Vi träffades några gånger, och han var annorlunda än syriska män. Han hade ju bott i Sverige i sju år.
— Jag fick säga ja eller nej, och jag tyckte ju om honom. Men det var svårt i början, vi kände inte varandra så väl, berättar Nesrin Sayed som kom till Sverige 1997.
Efter tre år i Bollnäs flyttade familjen till Katrineholm. Sedan 2007 driver makarna pizzeria Nobel tillsammans.
Och kärleken?
— Den växte fram med tiden, säger Nesrin Sayed.