"Mitt enda liv" handlar om att leva det liv man har fått. På det sätt man vill och med vem eller vilka man vill. Att ta vara på livet eftersom den oundvikliga döden alltid finns där, nära eller längre bort.
Beskriven så skulle man kunna tro att "Mitt enda liv" har någon slags carpe diem-tema, som att följa vilda impulser och till vare pris undvika att hamna i det läget att man på sin dödsbädd ligger och ångrar allt det där man inte gjorde. Men det gör den inte alls.
Om Jonas Gardell inte vore den är, skulle stora delar av hans budskap kunna passa in i såväl Kristdemokraternas som Sverigedemokraternas partiprogram. Det i sig pekar därmed på det orimliga i att göra skillnad på folk och mänskliga relationer när det kommer till sexuell läggning, kön och etnisk bakgrund. Vi är alla människor, och våra grundläggande behov och livsdrömmar är universella. Vi vill ha tak över huvudet, mat på bordet, kärlek, familj, frihet och värdighet.
Alltså börjar och slutar Jonas Gardells föreställning mitt i familjens helgedom. I soffan framför tv:n.
Inledningsvis får publiken möta en ensam Jonas Gardell framför Maximteaterns tunga sammetsridå. Han bär vardagskläder och kommer nära publiken medan han begår ett kärleksfullt mord på tv-programmet "Så mycket bättre".
Det är mycket elakt, men ännu roligare.
Och, som han själv säger, han har uppnått den positionen att han kan göra vad han vill. Föreställningen måste ju ses mot bakgrund av att Jonas Gardell har ett sjukt framgångsrikt år bakom sig, framför allt med tv-serien och romantrilogin "Torka aldrig tårar utan handskar" med vilken har gett upprättelse åt de homosexuella män som först fick lida dubbelt och sedan miste livet under 1980-talets aidsepidemi.
I föreställningen varvas avskalade stand up comedy-nummer och showinslag med sång och musik och dans. Tre sångare, en orkester, en dansensemble och en gospelkör medverkar på scenen. Det är påkostat och ibland storslaget, och omfattar också flera nyskrivna sånger med text av Jonas Gardell och musik av Fredrik Kempe, Niklas Strömstedt och Gardell själv.
Men det är ojämt. Ett par av dessa nummer är riktig bra, men flera av de musikaliska inslagen haltar, mycket för att låtarna inte är tillräcklig bra.
Roligast och mest gripande är det när Jonas Gardell är ensam på scenen och håller låda om medelålderns vedermödor och glädjeämnen, om sitt äktenskap och faderskap – familjelivet med fredagsmys och tv-soffa – som för bara 20 år sedan tedde sig som en omöjlighet för Jonas Gardell.