Sedan den 1 januari har nästan 300 barn från förskole- till gymnasieålder tagits emot av enhetschefen Anita Hummerdal på Interkulturella enheten, IKE. Personalen är van vid förändringar. IKE har inom loppet av några år haft verksamhet på Nyhemsskolan, på Rådmanskolan på Västgötagatan, i Safiren, i Plättis, Röda huset, Vita huset och nu på Nävertorpsskolan.
Nyligen behövde skolan med kort varsel lämna plats för tre nya förskoleavdelningar på Nävertorpsområdet. Läsare hörde av sig till Kuriren med synpunkter på att IKE fick tränga ihop sin verksamhet för att det gamla vallöftet om mindre barngrupper i förskolan skulle infrias.
Anita Hummerdal medger att den senaste flytten kom hastigt på och att verksamheten tappade fart en aning. Men hon säger också att personal och elever har funnit sig väl tillrätta i nyordningen. Hon är stolt över sin personal.
— Jag är lyckligt lottad. Vi får vara med och bana väg för dessa familjer och stötta föräldrarna så att de förstår hur viktiga de är för barnens skolframgångar.
Anita Hummerdal ger oss en rundvandring på skolan. Några sexåringar i förskoleklassen lägger ett Pippi Långstrump-pussel, andra leker med bilar.
— Vi jobbar ungefär som i en reguljär förskoleklass, men arbetar mer med att barnen ska få med sig grunderna. Vi repeterar mycket, säger Maria "Misan" Hertz, pedagog i klassen.
Hon berättar att ett huvuduppdrag för IKE är att kartlägga elevernas kunskaper inför utslussningen i kommunens skolor.
Att barnen utvecklas socialt är viktigt, liksom att de lär sig svenska. Språknyckeln öppnar dörrar för den som har den i sin hand.
Dörren öppnas till klass ett som har genomgång i matematik.
— Ismail? Tre! Då hoppar vi två steg bakåt, säger läraren Anna-Karin Moberg Norman och visar på tallinjen på tavlan.
Barnen sitter som ljus i sina bänkar och läser i kör: "ett-tre-fem-sju-nio". De där ljusen återkommer i andra klassrum. Som i årskurs 4 där eleverna jobbar med stenåldern och har kunnat knyta ämnet till årets julkalender i SVT om familjen Hedenhös. I årskurs 2 berättar pedagogen Johanna Uebel att lektionerna är lite mer fyrkantiga än vad många svenskfödda skolbarn är vana vid.
— Vi förväntar oss att de ska sitta stilla. Det krävs lugn och ro för att man ska lära sig. Många av eleverna saknar skolbakgrund, säger Johanna Uebel.
Rundvandringen går vidare till klass fem. Framför sina kamrater står Hassan Mohammed och läser med hög och klar stämma ur en ungdomsbok om fotboll. På en stol vid katedern sitter läraren Tomas Granquist som bara sufflerar vid behov.
Vi tittar in på högstadiet, där fotbollsdrömmarna inte bara finns i en bok. Här finns de i huvudet på Abdiaziz Mohamud Malin och Mohamed Ali Mohamed. De har rötterna i Somalia och levde en tid i grannländer till sitt hemland innan de kunde återförenas med sina familjer i Katrineholm. Det var i mars i år. Nu pratar de fullt begriplig svenska. Det är i sin tur näst intill obegripligt.
— Jag hade hjälp av att jag kunde prata engelska när jag kom hit, säger Abdiaziz Mohamud Malin som redan hade börjat spela fotboll i Värmbol när han kom till IKE.
Nu ser både han och Mohamed Ali Mohamed fram emot att ta sig vidare till nationella program på gymnasiet. Abdiaziz Mohamud Malin sammanfattar sin strävan i tre ord som kanske mer än något annat beskriver vad skolan ska handla om:
— Jag vill växa!