– Ni normala säger "vi ses om en stund". Men hur lång är en stund? Ni säger "skicka in några texter". Hur många är det, fem eller 75? Sluta prata i gåtor, ni ska ju ändå vara normala!
Med sådana drastiska exempel illustrerade föreläsaren Joanna Halvardsson hur det är att leva med Aspergers syndrom, för henne.
– Ta tio personer med Aspergers och du får tio olika förklaringar till vad det är. Alla är unika.
Föreläsningen, som lockade många åhörare, bland annat en hel del personal från kommunens skolor, arrangerades av Sörmlandsidrotten i samarbete med Special olympics och Svenska parasportförbundet.
För Joanna Halvardsson tog det lång tid att få rätt diagnos.
– Jag har alltid uppfattats som snäll, tyst och blyg. Jag satt längst bak i klassrummet och märktes inte. I dag önskar jag att jag haft ADHD i stället, då hade jag klättrat på väggarna och någon hade sett mig, jag hade fått hjälp.
När hon väl fått diagnos kunde hon också få den hjälp hon behövde i skolan. Det handlade om sådant som att gå i en mindre klass, få skriva på dator i stället för hand och få muntliga prov, inte skriftliga.
– Hur vet jag att personen som rättar förstås att jag har menat det jag menar? Jag skrev svar som var en A4-sida långa, det var jobbigt både för mig och för den som rättar, säger hon.
Joanna Halvardsson önskar att hon tidigt varit öppen mot andra och berättat om diagnosen, och vill att skolan ska införa "funktionshinderundervisning".
– Minst ett barn i varje klass har en neuropsykiatrisk diagnos. Undervisning om det skulle minska mobbningen, tror jag.