Det var i samband med en grannsamverkansträff i Sköldinge som räddningstjänsten var på plats för att informera om projektet "Civil insatsperson" CIP. Två av dem som anmälde sitt intresse för att hjälpa till var Susanne och Örjan Aksberg.
– Man fick en tankeställare när de visade hur lite personal de är och hur långt bort de är, säger Susanne Aksberg.
– Och hur långt bort vi är, säger Örjan Aksberg
Det första utbildningstillfället är avklarat, då fokuserade deltagarna på bränder. Den här måndagskvällen ligger fokus på sjukvård.
Instruktören Susanne Bergström delar med sig av sina kunskaper. Hon berättar bland annat att det är viktigt att lägga benen i högläge vid cirkulationssvikt för att förse kroppens viktigaste organ med blod. Och att det är viktigt att använda en förlängd arm, i form av en exempelvis en livboj eller en gren, när man hjälper någon upp ur vattnet. Allt för att inte själv riskera att bli neddragen av den man ska rädda.
För säkerheten kommer alltid först för en Civil insatsperson.
Brandmästare Per Gustafsson går sedan genom vad deltagarna bör tänka på när de kommer fram till en trafikolycka.
– Den vanligaste dödsorsaken i samband med trafikolyckor är att den som är kvar i bilen inte har fri luftväg. Det bästa kan vara att bara sätta sig bakom personen och hålla upp hakan, berättar han.
Sedan är det dags för övning.
– På med västarna och så ska vi se till att ni har ett första förband med er, säger Per Gustafsson.
På räddningstjänstens övningsfält finns en iscensatt olycka. Två bilar har kolliderat och det finns personskador. Det är vad de civila insatspersonerna vet när de rullar mot olycksplatsen. De skapar sig en bild av vad som hänt. De håller haka, lyfter ur en person ur en bil och påbörjar hjärt- och lungräddning, de lägger första förband och ser till att hålla de skadade armarna högt på mannen vid vägkanten.
Per Gustafsson berömmer alla deltagare som hittills gått utbildningen.
– Det är ett jättestort engagemang, säger han
– Det var Örjan som anmälde sig först av oss. Men eftersom vi oftast är tillsammans så kände jag att då vill jag också vara med, säger Susanne Aksberg.
Hon hoppas kunna göra en insats när olyckan är framme. Och hon känner sig väl förberedd hittills.
– Men man vet aldrig hur man reagerar förrän det händer, säger hon.