Plötsligt, mer än 15 år efter olyckan, uppdagades nämligen att pojken fanns mitt bland dem: Adam Svensson – den nyanställda brandmannen.
– Jag hade inte en aning men, gud, vad roligt det var! Jag har funderat många gånger över hur det gick för den lille killen. Och nu jobbar vi på samma skift – och jag kan pika honom hela tiden! skojar insatsledaren Göran Melchersson.
Han och en kollega var först framme vid olycksbilen den där kvällen 1998. De hittade Adam upp-och-ned på bilgolvet.
– Vi undrade direkt "hur ska det gå för den här pojken?".
Under årens lopp har frågan gjort sig påmind varje gång Melchersson och Mattias Gårdholt passerat olycksplatsen. Också Gårdholt deltog i räddningsinsatsen och är nu Adams chef.
– Det är roligt att det har gått så bra för honom och att han ville bli brandman, dessutom.
Olyckan var av den sorten som etsar sig fast i minnet.
– Det blir ofta så när barn är inblandade, särskilt när man har egna barn, säger Melchersson som gärna skulle önska mer återkoppling efter att de olycksdrabbade har lämnat platsen.
– Det kan vara bra för oss att få veta vad som hände sen. Det kan bidra till att vi jobbar på ett annat, och i vissa fall kanske bättre, sätt i fortsättningen.
För pojken Adam Svensson var brandmännen på olycksplatsen lite av hjältar. Nu är de hans kolleger.
– De hjälpte mig. Nu hjälper jag andra.