Att lyssna till Martina Haag är som att träffa en gammal kompis från förr. Ni vet, en av de där som har förmågan att få vilken alldaglig vardagsepisod som helst att bli rafflande komik.
Med snabb handuppräckning kände hon sina hundra frukostgäster på pulsen. Vem känner sig supertränad? Vem skulle vilja börja träna men när ska man hinna det mellan allt annat?
Martina Haags kärlek till löpningen började som ett trevande experiment efter att hon fött fyra barn och tvärlessnat på alla som klappade henne på magen och undrade om det var en femte bulle i ugnen. Hon som aldrig tränat och inte tänkte skiljas från livets goda lät sig motvilligt inspireras av bekantskapskretsens helfrälsta löpare.
Den första springrundan varade i 13 minuter. Iförd säckiga mjukisbyxor vinkade hon glatt adjö till ungflocken och småjoggade nerför trappan och utför backen utanför villan. Men vinden i håret-känslan upphörde i samma ögonblick som backen planade ut. Där kanske vem som helst skulle ha gett upp, men inte Martina. Med jäklaranamma bestämde hon sig för att lägga på en minut i taget och plötsligt var hon uppe i 30 minuter. Numera är hon en fullfjädrad löpare som springer ett maraton i ett nytt land varje år, men vägen dit gick i myrsteg.
Skratten tilltog när hon med hasande småsteg över scenen demonstrerade tempot när hon sprang sin första mil efter att ha låtit sig övertalas av sin syrra.
– Det gick så långsamt att jag blev omkörd av en tant med rullator!
Som barn drömde Martina Haag om att bli skådespelare och debuterade som sjuåring i rollen som en banan. I hennes generösa livsberättelse förstår man varför drakar lyfter först i motvind. Hur den som gick ut högstadiet med obefintliga betyg och som klamrade sig fast vid skådisdrömmen trots ständiga nej nu är en älskad författare vars böcker blivit film.
Som 39-åring sadlade hon om och började skriva. En kompis som tyckte hon uttryckte sig så roligt ville att hon skulle börja skriva krönikor för tidningen Mama. När hon spjärnade emot med "jag kan ju ingenting" blev svaret "Skriv om det då!". Året efter, valdes hon till årets krönikör och sen har det rullat på.
Den finaste gåva Martina gav de som kommit för att lyssna till henne kan kokas ner till en stärkande fond av att det aldrig är för sent, bara man vågar försöka.