Det luktar trä och målarfärg i Katrineholms konsthall där det just nu pågår ett intensivt byggnadsarbete.
Här ska snart en replika av receptionen och tre besöksrum i Migrationsverkets huvudkontor ta form, liksom ett besöksrum i "Förvaret" i Flen. I konsthallens mitt byggs en kopia av ett kök i Torshälla.
Byggnationerna ingår i Paula Urbanos konstverk "Flyktingen av den sorgliga skepnaden" som visas i Katrineholms konsthall från och med lördag den 17 januari. Verket omfattar tre delar, ett videoverk, den arkitektoniska installationen och en 45 minuter lång film.
– Det är inte en dokumentär, utan min konstnärliga tolkning, säger Paula Urbano som under ett års tid följde en manlig flykting som fått besked om att han skulle utvisas ur Sverige.
Under arbetet, som Paula Urbano inledde när hon blev den första mottagaren av landstinget Sörmlands AIR-stipendium (AIR=artist in residence) som innebar en månads vistelse i Artlab Gnesta, har Paula Urbano kontinuerligt träffat mannen och följt med till olika platser. till och med till Irak, dit han så småningom utvisades och där han befinner sig i dag.
Under hela utvisningsprocessen var han hoppfull och säker på att han skulle få stanna i Sverige där han varit i fem år.
Under arbetet kom Paula Urbano honom mycket nära.
– Jag blev hans Sancho Panza, jag rycktes med och tänkte "Det kommer att gå!".
– Jag kom fram till att jag måste tro, Något annat vore att svika honom.
Däremot har hon inte agerat i processen.
Det innebär inte att hon inte utsatt sig för stora risker. Inte minst känslomässigt. Många gånger har hon ställts inför egna tvivel om moraliska i projektet.
– Jag har kommit fram till att jag inte bara tar, utan även ger honom något. Han har blivit sedd och lyssnad på, och han har sagt att jag får visa filmen vart jag vill i hela världen.
– Men projektet har också inneburit en ekonomisk risk och säkerhetsmässiga risker, framför allt i Irak.
Verket väcker frågor om att leva i ovisshet, identitet, inlåsning och optimismen som förvarsmekanism.
Paula Urbano vill ge besökaren möjlighet att leva sig in i flyktingens situation, känslan av att vara inlåst och vandra i en labyrint. Men det ger också möjlighet att träda in i Migrationsverkets roll.
– Installationen skildrar flyktingens verklighet, där är besökaren flyktingen. Går man sedan en trappa upp och ser filmen blir man makten.