Musik
Thorsten Flinck
Ulf Wahlberg, keyboard
Mikael Englund, gitarr
Magnus Eugensson, bas
Olle Bergius, trummor
Tallåsaulan
Upplägget är dynamiskt och genomtänkt. Uptempo från start och den stora hiten någonstans i mitten. Några ballader och rockigare final. Jag reser mig igen är naturligtvis låten som för alltid kommer att förknippas med Thorsten Flinck. Den är ju också anledningen till att han kan ‧– och rent affärsmässigt måste – åka på turné. Det vore ju förfärligt att kasta bort guldläget efter meloidifestivalsframgångarna. Just detta är den brännande frågan herr Flinck måste ställa sig: Är det verkligen detta jag helst av allt vill göra?
Jag tror inte det. Det är alldeles för oengagerat. Ena handen i kavajfickan. Lite trött mellansnack vilket mer låter som låtsasfyllemummel än som ett ärligt försök att kommunicera med – den fåtaliga – publiken. Det finns ju så mycket han har att berätta om. Så mycket han skulle kunna förmedla. Nu blir det mest irriterande för att texterna inte hörs i låtarna. I Maria sitter han dold bakom ett notställ och de få gånger det hettar till känns det mest manierat. Inget jag ryser på. Det är inte så att det är dåligt på något vis. Thorsten Flinck skall inte underskattas som sångare. Vilken låtskrivare som helst skulle bli hedrad av att bli tolkad av honom. Tordön mixat med känslospruckenhet. En livets estradör. En av våra största dramatenskådespelare. Varför inte mer av Bellman? Men föreställningen lutar kraftigt åt att bli en Doin´ the omoralisk schlagerfestival. Med slagsida åt lite unken proggromantik. Jag tror att det lilla formatet bättre passar Thorsten Flinck. Han skulle komma mer till sin rätt med en gitarrist och en mikrofon.
Då var det roligare att få en pratstund med pianisten Ulf Wahlberg efter föreställningen. På 80-talet var han producenten på alla skivbolags lista. Freestyle och Magnum Bonum samt faktiskt även Halmstadbandet Beauty som jag var låtskrivare/sångare i. Trevligt att han kände igen mig.
Av Sven Bertilsson