Fick nyligen en inbjudan av en avlägsen, släktforskande frände. Titta förbi någon gång och ta en titt på vårt gemensamma släktträd, sa han. Kanske det. Eller också inte: trädet skulle säkert vissna och dö.
Inte för att jag vill förringa min person i fråga om reproduktionsförmåga. Jag har trots allt hjälpt till att sätta fyra barn till världen, så grunden för släktets fortlevnad är god. Men tanken på det där stamträdets växtkraft gnager lite ändå.
Jag menar, alla dessa kvinnor och män som kom före mig, alla remarkabla överlevare, måste ha haft andra och mer utslagsgivande anlag utöver förmågan att yngla av sig. De uthärdade trots allt årtusenden av krig, överlevde hungersnöd och missväxt, och klarade sig helskinnade undan böldpester, sabeltandade tigrar och gud vet vad.
I skuggan av sådana urfarsor och urmorsor känner en sig ganska hopplös. Och denna sommar har det åter bekräftats att jag inte skulle vara mycket att hänga i majstången, om familjens överlevnad hängde på mig på samma sätt som på mina torparsläktingar och grottanfäder.
Redan när det våras spritter odlaren i mig till. Utrustad med spade och grep släpar jag gödselsäckar, gnor i myllan, sår, vattnar och rensar försommaren igenom. Men ack. Skörden blir sällan större än vad som ryms ovanpå en ostmacka eller två. Vet inte var jag gör fel. Hur gjorde de som grundlade min nutida existens?
Kanske jagade de för att mätta magarna runt eldhärden. Det gör verkligen inte jag. Så hjärtskärande blödig är jag, att jag i somras inte klarade att med en sten slå ihjäl en bortom räddning skadad fågelunge. Hade jag inte varit så blödig, skulle jag förmodligen ändå ha missat.
En gång i tiden fanns samlare. De säkrade sina nära och käras överlevnad med nötter och rötter och sådant jox. Det enda jag lyckas samla på mig i svampskogen eller mitt slokande hallonland är insektsbett av varierande svullnad. Jag hittar aldrig fler ätbara svampar än vad som ryms i byxfickan – även i marker varifrån andra släpar hem proppfulla Ica-påsar.
Återstår fiske, vilket jag brukar ägna en ansenlig tid åt så här års. Tiden läggs dock inte på att håva in feta firrar att filéa. Den går åt till att över huvud taget hitta lämpligt bete. Fångsten som sedan hamnar på kroken är sällan större än metmasken.
Suck? Nä. Ty poängen med ovanstående är inte självömkan, utan att jag får lön för att skriva det och därmed mat på bordet ändå. En må vara misslyckad som odlare, samlare, fiskare och jagare. Men en ganska viktig kugge i familjens fortlevnadsmaskineri ändå.