De kom som politiska flyktingar från revoltens Ungern 1957, till ett land som skrek efter arbetskraft. Inom ett par veckor hade Irene Simon fått arbete på Ericsson i Katrineholm och här blev hon kvar hela sitt arbetsliv, i 46 år.
– Först var vi i flyktingläger i Jugoslavien. Vi tänkte emigrera till USA men ansökan drog ut på tiden. De ropade ut i megafon i flyktinglägret "de som vill till Sverige kan komma till kontoret", berättar Irene Simon.
Irene och hennes man Ferenc Simon kom till Trelleborg, sedan till Söderköping, och efter någon vecka till Katrineholm.
– Efter en vecka kom en bil och hämtade mig och två tjejer till och körde till Katrineholm. De visade oss Ericsson-fabriken och frågade om vi ville jobba där. De bjöd på lunch i matsalen och hade en som tolkade till ungerska, berättar hon, som aldrig sett en fabrik tidigare. Hon växte upp i en jordbrukarfamilj på den ungerska landsbygden.
Arbetet bestod först av att vid en maskin skarva smaltråd med tråd av tjockare dimensioner.
– Många gånger var jag arg. Det var tunna trådar, det gick inte fort. Det tog för lång tid för ackordet, säger hon.
I början var det också svårt innan hon lärde sig svenska.
– De gick och sålde lotter, men varje vecka hoppade de över mig. Till slut sa jag: "jag har också svenska pengar". Sedan kände jag mig tvungen att köpa lotter varje vecka, säger hon och ler.
Först arbetade Irene Simon heltid, mellan 07 och 16 och halva lördagen. När barnen, två söner, fötts, gick hon ned på deltid.
Lönen betalades varje vecka.
– Jag fick ett kuvert med 98 kronor i.
När Ericsson nu stänger i Katrineholm tycker paret Simon att det är sorgligt.
– Det är synd om ungdomarna. Företagen borde ta större ansvar, tycker Ferenc Simon.
Efter ett halvårs omskolning fick han arbete på SKF, där han i sin tur blev kvar hela sitt yrkesliv.
– Vi hade tur när vi kom till Sverige. Vi kunde välja. Det var inte kvalificerade jobb, men i alla fall, säger han.
Läs också: Ericssonfabriken i Katrineholm var den första utanför Stockholm