Den knallrosa varseljackan lyser i den skarpa vårsolen. Elizabeth Andersson lyser också, av energi och livsglädje. Hon ger hö till hästarna i hagen och sopar en sista gång i stallgången innan arbetsdagen är över. Hon har varit på Gäringe gård utanför Vingåker sedan sex i morse och började som alltid dagen med en ridtur.
Det var också en ridtur nära Gäringe som förändrade hennes liv hösten 1999. Hon vet att hon föll av hästen, landade på huvudet och blev liggande, och att hon kanske inte hade överlevt om hon inte hade blivit hittad så snabbt. Hon flögs i ambulanshelikopter till Uppsala, där hon låg nedsövd i drygt två veckor. Trycket på den skadade hjärnan var stort. När hon vaknade var hon lam i höger arm och vänster ben och hon kunde inte prata. Läkarnas dom var att hon skulle bli rullstolsburen.
- Sådant slår ganska hårt mot en 17-åring. Men jag känner min kropp bäst.
Läkarna hade en ofattbart envis och stark tonåring i sin vård. Hon kämpade sig tillbaka, i med- och motgång, till ett liv som fungerar bra men som innebär ständig smärta i nacke och rygg.
För fyra år sedan blev hon stallskötare på Gäringe gård, på deltid. Hon stortrivs. Hon jobbar med sitt intresse, känner gårdens ägare som vet allt om vad hon tampas med och hon kan jobba i sin takt. I stallet finns även den egna hästen Pelle, hennes "rehabiliteringsobjekt".
- Jag åker alltid hit, oavsett hur jag mår. Jag får inte mindre ont i ryggen av att vara hemma.
Hästintresset har följt med, trots det som hände. Drömmen om att bli landslagsryttare förblev en dröm. Men tre månader efter olyckan satt hon på en häst igen, och hon tävlar ibland i klubbtävlingar på Vårnäs som har varit hennes andra hem sedan barnsben.