Sylvia Hellströms namn finns med på snart sagt varje vandringspris Kaik har delat ut under hela 1970-talet. Hon är den dominerande idrottaren, utan konkurrens, i klubbens 100-åriga historia. Ändå hävdar hon att hon innerst inne var lat.
Ja, hade jag skött min sommarträning, så kunde jag nog ha blivit lite bättre. Men under sommarhalvåret var man ju tvungen att jobba, säger hon.
För när hon tävlade så gjorde hon det på heltid och det var sannerligen inte speciellt lönsamt.
Jag har levt på min man Göran under karriären. De enda pengar jag har tjänat på att åka skridskor är traktamentet på 25 kronor om dagen under lägren, säger hon.
Sylvia Hellström säger att hon aldrig någonsin har blivit erbjuden någon form av dopningsmedel. Däremot har hon tvivel om hur rena konkurrenterna från främst DDR och Sovjetunionen var.
1980, när testerna för anabola steroider började, hade ryska herrlandslaget först tävlat i VM och förberedde sig för OS. Då fick de fick reda på att det skulle bli tester. Plötsligt blev alla i den ryska truppen förkylda och var tvungna att åka hem.
Just på de VM-tävlingarna i norska Hamar var hon så nära ett VM-guld som det gick att komma.
Det året fick jag silver, men hon som vann testade sig först positivt, men sedan blev B-provet märkligt nog godkänt. Annars hade jag vunnit 1500 meter och tagit ett brons sammanlagt, nu kom jag fyra.
Marginalerna är små och det gäller att ha dem på sin sida.
I OS i Lake Placid samma år kom hon femma bara 0,49 sekunder från silvret.
Annars är karriären fylld av mest roliga händelser och tävlingar.
Det roligaste minnet jag har är förstås mitt första OS 1972 i Sapporo som 18-åring, det var fantastiskt.
Men även när Kristina Ljung, Ing-Marie Axelsson och jag vann SM i stafett första gången 1970. Då var vi helt okända och otippade och vann alltihop. Och sedan gjorde vi om det året efter. Det är två av mina absoluta höjdpunkter i karriären.
Sedan ska man heller inte glömma bort att hon gjorde nio raka VM -tävlingar. Den sista 1980 då hon bestämde sig för att lägga av som 27-åring.
Jag hade tänkt lägga av 1978, men då skar jag nästan av mig hälsenan när jag trampade fel med skridskon. Man såg både hälsenan och benet genom såret och så ville jag inte sluta min karriär, därför fortsatte jag två år till. Sen fick det vara nog.
Nu åker hon skidor och långfärdsskridskor ibland.
Däremot den här lilla knatten, säger hon och visar en bild på barnbarnet Ebbe, snart 3 år, han ska få lära sig att åka skridskor. Det ska mormor se till, skrattar Sylvia Hellström.