Men nu får han finna sig i att stå i rampljuset en stund. När Katrineholms-Kuriren möter tidningens kulturpristagare 2014 klurar han som bäst över vad han ska säga till publiken på Litterär afton när han får priset.
Det är den offentliga utsmyckningen av Katrineholm som ställer honom i det där ljuset. Blåklockan, de vandrande husen vid utfarten mot Nyköping, de böljande röda formerna i Stadsparken, de rostiga långbeningarna vid Djulö; alla väcker de känslor, berör och upprör, precis som konsten ska göra.
Det är Truls Olin, chef för allmänkultur på kultur- och turismförvaltningen i Katrineholm, som ansvarar för konstinköpen. Och det är för att satsningen på den offentliga konsten har uppmärksammats, både i kommunen och långt utanför dess gränser, som han får Katrineholms-Kurirens kulturpris.
Att han är göteborgare i grunden är det ingen som hör. Möjligtvis när han håller tal. Publiken på Litterär afton får lyssna ordentligt den 19 oktober.
Han förklarar att han lätt plockar upp andras dialekter i sitt eget tal. Men där både börjar och slutar nog hans tendenser till att apa efter andra. Truls Olin går sin egen väg.
Konsthallen i Göteborg var hans oas under barnaåren. Föräldrarna rörde sig i konstkretsar.
– Jag var nog lite lillgammal och umgicks gärna med vuxna. Tyckte om det intellektuella redan som barn.
Konsten var självklar i hans liv nästan från början.
– Jag hade mycket att berätta, men inget språk. Därför blev bilden mitt språk.
Truls Olin studerade konstvetenskap och har alltid haft ambitionen att kombinera eget skapande med andras. Därför arbetade han efter utbildningen på konsthallen och senare på Naturhistoriska museet i Göteborg, som utställningsassistent.
På den sistnämnda arbetsplatsen hämtade han intresset för insekter, som ofta förekommer i hans egen konst.
– De har fantastiska former, som olika sköldar hos skalbaggar. Och vi har respekt för de små djuren; vi ger dem namn som Herkulesbaggar och är rädda för spindlar.
Han berättar historier genom rena färger och ytor och med symboler som efter en stunds betraktande kan ändra innebörd.
– Jag jobbar mest med konceptuellt måleri.
Figurer och former återkommer i hans konst. Inriktningen på måleriet hade han klar för sig redan under utbildningen.
– Sedan har jag utvecklats tekniskt, blivit skickligare. Det är spännande att testa olika material.
De senaste åren har familjelivet gett ett annat perspektiv på vad tiden räcker till. Barnen är nu fem och snart tolv år och Truls Olin är inte familjens enda konstnär; hustrun Madara Vaska Olin, konstnär från Lettland, ställer han gärna ut tillsammans med.
– Vi förstår varandra, pratar konst och konstnärskap. Våra bilder fungerar bra ihop, trots att vi har olika uttryck. Det blir en dialog mellan våra verk. Jag är kontrollerad, hon har direktheten i sina bilder och är mycket duktigare än jag på måleri.
Truls Olin har långt ifrån varit frustrerad över att utrymmet för skapande har krympt under åren som småbarnsförälder. Han förklarar att det inte handlar om att vilja vara konstnär, utan om att vilja berätta något.
– Jag behöver inte bekräfta mig själv som konstnär.
– Konsten är en del av mig som alltid finns med. Och det här jobbet är också en kreativ process. Jag kan berätta via utställande konstnärer.
Och det har han onekligen gjort, både i konsthallen i Ängeln och ute på stan. Sedan första verket invigdes i satsningen på den offentliga konsten har det dykt upp konstverk både här och där. Men dykt upp är å andra sidan knappast rätt ord för att beskriva processen.
– Ett konstverk ger platser en identitet. Man måste tänka till om varför man har valt den platsen.
Men varför väcker då verk som "Motorisk scenografi" (de vandrande husen) och "Kreaturstorg" (de bulliga röda skulpturerna i Stadsparken) sådana känslor? Truls Olin har en teori.
– Konsten tillhör alla. Den har så stark identitet, och den identiteten väcker känslor.
I Kurirens insändarspalter har känslorna ibland svallat i så hög grad att valet av konst och plats för konsten har blivit personligt. Det är inte alltid roligt, anser Truls Olin.
– Jag vill ha en diskussion om sakfrågan. Men vissa har gått in på att det är jag som tycker saker. Men samtidigt... det ingår.
Katrineholms-Kurirens kulturpristagare har onekligen stort inflytande över den offentliga konsten i Katrineholm. Han har nätverket, kontakterna, och kultur- och turismnämndens uppdrag på delegation att genomföra satsningen.
– Ja, jag har ett stort ansvar.
Därför värmer det när folk kommer fram och säger att konstverken har fått dem att känna stolthet över sin stad, berättar han. Men återigen: han ser sig själv som ett redskap för att lyfta fram andra snarare än någon som söker bekräftelse och strålkastarljus.
– Mina intentioner har varit att göra något för Katrineholms invånare. Kommunen vinner på det.
Hans arbete har inte gått andra arbetsgivare obemärkt förbi. Han har fått andra jobberbjudanden.
– Men så länge jag kan utveckla mig själv och verksamheten blir jag kvar. Man ska inte stagnera, utan utvecklas. Kulturverksamhet får inte bli självklar.