Den 19 oktober 2004 knivmördades Mohammed Ammouri, 8 år, och Anna-Lena Svenson, 56, på öppen gata i Linköping. Nio år senare är morden ouppklarade, trots ett massivt spanings- och utredningsarbete. Men mördarjakten fortgår.
Hösten 2011 inledde polisen en massinsamling av dna-prover från män som vid tiden för dådet var i 15–30 årsåldern och bodde eller vistades i Linköping. Cirka 2 000 prover har tagits utan att något matchat gärningsmannens dna.
Så kom det sig att katrineholmaren Thomas Selig, trots att han bodde i Linköping först ett halvår efter dådet, nyligen kallades till polisstationen i Katrineholm. Där intervjuades han av utredare från östgötapolisens våldsrotel och ombads att lämna ett salivprov.
Där sa dock Selig nej. Motivet? Han är inte misstänkt.
— Jag funderade mycket på det innan jag gick till polisstationen. Jag vurmar för rätten till integritet och tycker att det är fel när polisen på det här sättet vänder på bevisbördan.
I Sverige är det en grundläggande rättsprincip att den enskilde inte ska behöva bevisa sin oskuld. Bevisbördan ligger hos polis och åklagare.
— Poliserna menade att om jag har rent mjöl i påsen, så var det väl inget problem? Det tycker jag att det är när det i utredningen förekommer tusentals personer som varken är misstänkta eller skyldiga.
Det händer att polisen genomför större topsningsinsatser i utredning av mycket grova våldsbrott. Få säger nej.
— Det är inget kontroversiellt med detta, tycker Nils Ahlberg som är spaningsledare i Linköpingsutredningen. Det är ett smidigt sätt som bygger på att ingen ska behöva känna sig utpekad. De flesta är intresserade av att morden ska lösas.
Det vill även Selig, som nu kan avtvingas ett alibi för tiden för mordet. Men han vill också att Justitieombudsmannen, JO, prövar polisens tillvägagångssätt.
— Jag lämnar inget alibi förrän jag vet hur JO ställer sig.