I förra veckan sa en moderatpolitiker följande i radio om de två dödsskjutningarna i Kista: ”Helst hade jag velat ha poliser där, på riktigt”.
Ni som har tittat på SVT:s fantastiska komediserie ”Bonusfamiljen” har också lagt märke till det: den post-ironiska generationens märkesfras nummer ett: ”På riktigt”.
Som synes är det inte bara den urbana medelklassens hipsters som använder sig av frasen, utan även politiker.
Vad antyder då detta ordval? Ironins triumfatoriska segertåg över främst humorn sedan början av 1990-talet, med dess urtypiska och postmoderna smala referensfält, kan ligga bakom.
När ironin gått så långt att den utvecklats till post-ironi vet man helt enkelt inte om det någon säger är allvar eller inte. Samtidigt lever vi våra liv med alltmer skärmtid, instängda i de sociala mediernas isblå bubblor där verkligheten inte riktigt är vad den synes vara.
Med språkvetenskapliga termer skulle man därmed kunna kalla frasen ”På riktigt” för en final diskurspartikel, ungefär som ”ju”, ”ba” eller ”liksom”. Men den markerar ändå något viktigare än så. Den påtalar att vi inte skämtar, eftersom ironin (icke-allvaret) numera är ett normaltillstånd.
Vårt förhållande till verkligheten är alltså så komplicerat att vi inte riktigt vet vad som är på riktigt längre. Men det blir snabbt urvattnat och det riktiga blir också det bedrägliga.
Eller?