För fyra år sedan blev katrineholmaren Mette Johansen beviljad assistans av Katrineholms kommun enligt LSS-lagstiftningen.
I praktiken betyder det att hon haft en personlig assistent ett antal timmar varje vecka, just nu 28 timmar och 40 minuter i veckan. Dels handlar det om att få hjälp med basbehov som att kunna tvätta sig och klä på sig, men även hjälp att kunna leva ett så normalt liv som möjligt med fritidsaktiviteter och möjligheten att gå och handla mat.
Vi har hamnat i Mettes lägenhet på Öster i Katrineholm. Med finns Patrik Stringborn från Humana assistans som är det företag som skött Mettes assistans rent praktiskt, samt Mettes anhörige Olof Carlsson.
– Jag har psoriasis artrit, en väldigt aggressiv reumatism som förstört varenda led. Jag har bland annat fått mina knä- och armbågsleder utbytta. Jag kan inte få upp händerna till axelhöjd och når precis ner till knäna, berättar hon och visar hur högt upp i skåpen hon når.
Första hyllans kaffekoppar är inom räckhåll, ska hon nå högre upp krävs hjälp.
– Det här innebär bland annat att jag varken kan klä på mig eller tvätta håret själv, fortsätter hon.
Men nu har kommunen beslutat att hon inte längre uppfyller kraven på assistans. Mette har överklagat till förvaltningsrätten utan resultat. Den 2 december nådde beslutet henne. I praktiken innebär det att hon blir utan sin personliga assistent från den 2 januari i och med dennes uppsägningstid.
När hon får frågan hur hennes liv blir då, börjar hon gråta.
– Det känns som att livet är slut. Som att jag bara dog. Jag kommer att bli liggande på soffan i och med att jag inte ens kan ta på mig kläder själv. Jag vet inte om jag kan få hemtjänst, jag har inte orkat kolla upp det än. Men de som har hemtjänst får inte hjälp att gå ut. Jag har levt ett aktivt liv och vill inte leva så.
– En väninna beskrev det väldigt träffande. Som att jag kommer att få fotboja. Jag har hjälpmedel så att jag klarar mig hemma, men nu tvingar de mig att stanna här.
Vad är det som har förändrats i bedömningen av ditt behov av assistans?
– Det frågar vi oss också. Jag vet att jag blivit sämre. Men kommunerna måste spara pengar och det här är en dyr hjälp.
Olof Carlsson betonar att det är en generös lagstiftning.
– Den här typen av assistans är svår att få beviljad, men när man väl fått den är den väldigt generös och det blir förstås en stor kostnad för kommuner eller Försäkringskassa som vill sänka kostnaderna. Problemet blir när olika kommuner bedömer det på olika sätt beroende på ekonomi och vilken handläggare man får träffa, säger han.
Patrik Stringborn berättar att kommunen och förvaltningsrätten anser att Mette har behov av hjälp med sina grundläggande behov, men inte i den utsträckning att hon kan få assistans. Samtidigt anser Försäkringskassan att Mettes grundläggande behov uppgår till 18 timmar.
– I kommunens utredning finns det dock inte preciserat vilken tidsomfattning som de grundläggande behoven uppgår till. Det gör det väldigt svårt att bemöta, säger han.
Strax innan artikeln ska gå i tryck hör Mette Johansen av sig. Det är dagen före julafton och ett litet hopp har tänts. Hon har fått prövningstillstånd hos kammarrätten och under tiden som ärendet pågår får hon behålla sin assistans.
"Det är svårt att få prövningstillstånd i kammarrätten, så just nu är jag så lycklig över det, det ger mig i alla fall andrum och sen får tiden utvisa vad domen blir" skriver hon.