– Bara det att man går fram och ger en kram, möter blicken, frågar hur är det, säger Kerstin Gullstrand Hermelin.
Något man kan göra är att samla på sig ett antal bra telefonnummer, framhåller hon, till exempel till vårdcentral, psykiatrisk mottagning, präst, och jourhavande medmänniska. Man kan fråga om personen behöver söka professionell hjälp, kanske få medicin.
– Det är inte bara att stoppa en telefonlista i handen på den som inte mår bra. Man kan fråga 'vill du att jag ska följa med dig?' Och kolla upp 'hur var det'? 'var du där?' 'vad sa de?'
Kerstin Gullstrand Hermelin har börjat föreläsa om suicidprevention och stöd till drabbade anhöriga och närstående. Hon har bland annat varit hos Rotary Katrineholm.
– Jag vill gärna stötta och föra ut, så att man pratar om det. Det är väldigt mycket tabu. När jag har börjat prata kommer det alltid någon som säger sådant som 'min bästa vän tog livet av sig', 'min släkting...' 'jag förstod aldrig varför ingen pratade om mormor'.
Hur är kunskapen om suicidprevention rent allmänt menar du?
– Jag tror att de flesta vet inte vad man ska göra. Jag tror det är en vanlig känsla. Man blir rädd, det kommer för nära. Att man använder strutsmetoden – 'om jag inte ser, finns det inte'. Jag tror att det beror på att man själv inte kan hantera det. Det är likadant med sjukdom, att man är skrämmande dålig på att höra av sig.
Spes har telefonjour varje kväll.
– Man kan ringa dit vare sig man är nydrabbad eller orolig för någon. Framför allt finns där någon som kan lyssna, säger Kerstin Gullstrand Hermelin.
Hon vill också säga att för den som är drabbad är det viktigt att komma ihåg att sorg inte är tidsbegränsad.
– Det går inte att säga att efter en viss tid ska man ha sörj färdigt. Livet går i vågor. Man kan plötsligt få en flash back och blir tagen tillbaka till den tiden. Man lever i en bubbla. Då är det viktigt att de som finns omkring har förståelse för det och finns kvar, säger hon.