De allra flesta som anmäls försvunna kommer till rätta inom några dagar, men just nu har 348 personer i Sverige varit borta längre än 60 dagar. Men också bland dem som varit borta längre kommer de flesta tillbaka så småningom. Kvar finns en grupp på mellan 25 och 35 personer per år som inte hittas.
- De stora kategorierna är de som går bort sig i skog och mark, dementa som villar bort sig, personer som varit ute på isar eller ute i båt och drunknat, självmord och personer som reser utomlands utan att meddela det, säger Christina Ullsten, kriminalinspektör vid enheten för internationellt polisarbete, IPO, vid rikskriminalen.
Det finns också personer som inte vet att de är efterlysta och andra som håller sig undan medvetet. Enligt Christina Ullsten är det inte så vanligt att personer håller sig undan frivilligt, men det har hänt att personer varit försvunna och sedan plötsligt dykt upp, till exempel på en ambassad där de sökt pass. I siffrorna finns också personer som Migrationsverket anmält försvunna.
Dessutom finns en grupp människor som blivit utsatta för brott.
- Det finns dels fall där man vet att det handlar om brott från början, men det finns också ärenden där misstankar om brott har väckts senare.
Christina Ullsten och hennes kollegor arbetar med att försöka fastställa identiteten på upphittade kroppar och matcha signalement och tandstatus från försvunna personer med kropparna. Via interpol kommer signalement och dna, men rikskriminalen har små möjligheter att matcha dna från försvunna personer med informationen.
- Vi skulle behöva använda dna mer. Det skulle behövas ett register som är helt frikopplat från kriminalregistret, säger Christina Ullsten.