Även om det 70 år gamla manuset och dess intrig är rejält daterad på många sätt, är storyn så knäpp att den fortfarande förmår att få publiken att dra på munnen.
Den som förväntar asgarv och grova skämt kommer dock att bli besviken. Humor finns det gott om i Joseph Kesselrings "Arsenik och gamla spetsar", men den är av det mer skruvade slaget.
Det hela handlar om familjen Brewster. De två gamla fröknarna Abby (Agneta Welander) och Martha (Camilla Centerblad) som bor i Brooklyn i ett gammalt hus tillsammans med sin brorson Teddy (Björn Hellberg) som tror att han är president Theodor Roosevelt. Nu är de fromma damerna upphetsade över att deras andra brorson, Mortimer (Hampus Larsson) har fått ihop det med pastor Harpers dotter Elaine (Johanna Nordling).
De vänliga damerna betraktar sig själva och av sina grannar som helgonlika, generösa och hjälpsamma, och ingen skulle tro på deras mörka hemlighet. De mördar ensamma män som kommer till deras hem, med fläderblomsvin spetsat med arsenik, stryknin och "en nypa cyanid". Kropparna, hittills tolv stycken, begraver den tokige Teddy i källaren, där han gräver sin egen Suez-kanal, i tron att herrarna fallit offer för gula febern.
Livet går sin gilla gång i Brewsters hus, ända tills Mortimer upptäcker vad som försiggår och försöker dölja alltihop för att inte riskera förlovningen med Elaine. Förvecklingarna blir ännu värre när ännu en brorson dyker upp: den ondskefulle Jonathan Brewster (Göran Hellkvist), som är på flykt från ett livstidsstraff för mord.
Med sig på flykten har han den falske doktor Einstein (Jens Wistbacka) är en självlärd plastikkirurg, som ändrat Jonathans utseende för att han ska undkomma polisen.
Dessutom dyker det upp korkade poliser, en skenhelig pastor, och en föreståndare för ett dårhus på scenen innan alla trådar spunnits färdigt.
Det är inte bara modigt av en amatörensemble som Katrineholms arbetarteater att ge sig i kast med ett känt och omfattande stycke som "Arsenik och gamla spetsar". Det är bra gjort också.
Tack vare många och långa repetitioner, noggrant instuderade repliker, smart casting, fin scenografi och ambitiös regi, bjuder årets sommarteater nere vid Djulö på en riktigt sevärd föreställning.
Agneta Welander och Camilla Centerblad är båda utmärkta som systrarna Brewster, Agneta Welabnder har pondus på scenen och replikerna sitter som en smäck, medan Camilla Centerblad har ett fint minspel. Björn Hellberg och Hampus Larsson gör fina prestationer, liksom Jens Wistbacka och Johanna Nordling. Lena Sirrewius gör det bästa av sin biroll som onykter polis.
Bäst av alla är Göran Hellkvist, som nog kan skrämma slag på yngre teaterbesökare med sitt starka uttryck och sin ruskiga uppsyn. Dessutom måste Pia Widlund få beröm för hur hon har lyckats hålla ihop den spretiga historien och bibehålla tempot genom den ganska långa andra akten.
Allt är inte perfekt, men tajmingen finns där, och när ensemblen om ett par föreställningar blir helt varm i scenkläderna, kommer den förmodligen att fungera som ett riktigt välsmort urverk.