Det var vid 22-tiden förra söndagen. Daniel, som egentligen heter något annat, är 31 år, bor på Öster och går gärna kvällspromenader. Han brukar lyssna på musik eller på någon podd och följer Linnévägen och Sveavägen ner till Åsporten och tar Eriksbergsvägen tillbaka: en runda på ungefär fyra kilometer.
Den här söndagen gick han i Sveaparken och skulle korsa Linnévägen, när han såg och hörde en högljudd man närma sig från Ica Nära-hållet.
– Han skrek antingen i telefon eller rakt ut. Jag tänkte att det är inte mig han gapar på, men jag funderade ändå på om jag borde vända om. Men jag gjorde inte det av princip, jag fortsatte gå.
Daniel går snabbt, men den högljudda mannen måste ha gått ännu snabbare, för plötsligt var han bara tio meter bakom.
– Jag hade lurar på, så jag hörde att han ropade, men inte vad han ropade. När han kom närmare kändes det inte riktigt bra, så jag började fundera på att ringa polisen och tipsa om att det var en skrikande man ute. Jag lyfte på ena hörluren för att höra vad han sa och hörde att han skrek "Stanna!" åt mig.
Mannen kom ikapp och ställde sig framför Daniel.
– Han anklagade mig för att ha sagt saker, för att ha kallat hans kompis mamma något fult ord. Jag hade inte sagt något eller pratat med honom eller hans kompis eller kompisens mamma. Jag sa något i stil med "vad snackar du om" och bad honom dra vidare.
Daniel uppfattade mannen som arg och förvirrad och att han luktade sprit.
– Han var så förbannad fast det inte hänt något. Nu efteråt tänker jag att han kanske var arg för att jag inte stannat tidigare.
Trots den hotfulla situationen kände sig Daniel samlad.
– Känslan var att han ville skrämma eller provocera mig. Men då kom pistolen fram. Först visade han att han hade en pistol innanför byxlinningen. Det var som att han var lite stolt. Det for många tankar genom mitt huvud då. Han sa att han kunde döda mig och drog upp pistolen.
Daniel blev väldigt ställd, berättar han.
– Han siktade mot bröstet, mot torson, men också mot huvudet. Jag minns inte om jag sa eller gjorde något då. Jag tänkte på pappan i gångtunneln som blev skjuten framför sin son och hur snabbt det kan gå. Jag tänkte på testamentet som jag och min sambo pratat om att skriva, men inte skrivit än.
Plötsligt tog den hotfulla situationen slut, mannen gick därifrån. Varför vet inte Daniel. Han själv gick undan lite och ringde 112.
– Jag tänkte fortfarande att jag skulle tipsa polisen, jag insåg inte direkt att jag faktiskt var brottsoffret.
På 112 svarade man genast och Daniel sa att han blivit mordhotad av en man med pistol på Linnévägen i Katrineholm.
– Jag känner mig väldigt tacksam att det sköttes så snabbt av 112. Polisen kom väldigt snabbt, på någon minut. Jag gav signalementet och fick sitta i baksätet på en av bilarna och berätta. När jag upplevde förhöret som slut frågade de om jag skulle känna igen mannen och visade en bild, som en annan patrull just tagit. Jag kände igen honom direkt.
Mannen lokaliserades snabbt av polisen och kunde identifieras. Men någon pistol hittades inte. Daniel konstaterar att han kanske aldrig får veta om vapnet var riktigt eller en attrapp. Efteråt har känslorna växlat, från rädsla till mer ilska, frustration.
– Jag är väldigt principfast i det här att allmänheten ska kunna röra sig ute under dygnets alla timmar. En liten kriminell minoritet får inte sätta normerna för samhället. Det är orimligt, sjukt, att man ska kunna gå runt och hota folk helt oprovocerat.
Tre dagar efter händelsen var han ute på kvällspromenad igen.
– Jag försökte intala mig att inte vara rädd. Men jag såg mig om lite mer än tidigare.