Jenny Cronholm har skrivit manus och regisserat Brustna Vingar.
Dramat utspelar sig i en annan värld, i Jupitor. Där, i den vackra skogen lever 13 olika väsen eller "arter" i hygglig sämja och välmåga. Man har ett gemensamt språk och en legend om den goda Gargelon, som försvunnit men lämnat efter sig delar av sina brustna vingar till alla olika grupper i skogen, för att de ska komma ihåg att leva i fred, kärlek och harmoni.
Men så kommer Syndabockarna, som flytt undan en skogsbrand, och det blir oro i Jupitor. Gargelons bud faller i glömska och rädsla och feghet skapar osämja och splittring mellan och inom de olika grupperna.
Vissa drömmer om murar som delar in och stänger ute, och andra, såsom de aggressiva och brutala kaskelottbjörnarna ser sin chans att ta makten.
Det blir riktig brutalt och våldsamt, för Brustna vingar är inte någon mesig föreställning.
I centrum står en ung maskälva, Trixie (spelas fantastiskt av Adela Zingmark), som inte har slutat tro på Gargelon. Tillsammans med den äldre maskälvan Gammo (Agneta Welander, jättebra) trotsar hon kaskelottbjörnarna och söker en annan lösning på Jupitors problem.
Berättelsen är enkel och stark, och kryddas av musik framförd av en enorm orkester och kör under ledning av Anders Ericsson. En del musik är specialkomponerad av Ola Halvarsson, som också står för en del av arrangemangen.
Kostymer, smink och koreografi bidrar till den lyxiga helheten.
Alltså är jag tacksam för att jag har fått se föreställningen, som är riktigt bra och mycket gripande. Jag är dessutom övertygad om att "Brustna vingar" kan göra större nytta som opinionsbildare i Katrineholm än 400 politiker tillsammans. Inte minst för att Brustna vingar har en betydligt klokare agenda än vad de flesta maktsugna politiker brukar ha.
Brustna vingar handlar om främlingsfientlighet, rädslor, mod, människovärde och värdighet, och alla medverkande bidrar till att förmedla och gestalta detta så att det går rakt in i hjärtat.
Jag kan inte tro att någon, efter att ha medverkat i eller sett Brustna vingar, ens kan tänka tanken att rösta på ett främlingsfientligt parti i höstens val, eller på en politiker som gjort sig känd för en snål attityd till människor som tvingats på flykt och nu försöker skapa ett tryggare och bättre liv i Katrineholm.
Trots att alla medverkande gör denna föreställning till en upplevelse, finns några utöver de redan nämnda som måste lyftas fram: Karin Karlsson, stenhård kaskelottbjörn som ger Gene Simmons i Kiss en match. Mikaela Adolfsson som sjunger "Euphoria" så vackert och med sådan skön attityd. Isak Svenberg som gör en riktigt mysig storebror, alla syndabockarna för sitt kraftfulla fysiska spel och Pia Widlund som skrämmande iskall kaskelottledare på ett komiskt fordon.