Till sättet verkar hon mognare än sina 16 år. Sara Andersson talar eftertänksamt och med värme om sin nuvarande klass på Duveholmsgymnasiet – en specialklass för elever med Aspergers syndrom.
- Där känner jag mig trygg, säger hon.
Men under sitt korta liv har Sara genomgått perioder då hon mått så psykiskt dåligt så hon måste föras till akuten.
Sara har alltid känt sig annorlunda, och beskriver sina skolår som en plåga. Hon var, då liksom nu, duktig i skolan, speciellt i matte och språk. Men en ständigt ihållande rädsla genomsyrade hennes vardag, och hon hade alltid ont i huvudet.
Sara mådde allt sämre, och i femte klass kom hon i kontakt med Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) i Katrineholm. Där fick hon samtal men bollades tillbaka till skolan.
När Sara var 14 år och läste om en flicka med Aspergers syndrom, kände hon igen sig i beskrivningen.
- Allt stämde in på mig, berättar hon.
Äntligen en förklaring
Nu fick Sara en remittering av BUP till Habiliteringsverksamheten i Katrineholm, som gjorde en utredning som bekräftade hennes diagnos.
- Det var en stor lättnad, säger Sara.
Med ens fick hon en förklaring till de uttryck diagnosen tagit hos henne under så många år.
I höstas fick hon börja specialklass på Duveholmsgymnasiet för att ta igen sin förlorade skolgång på högstadiet. Här går hon i en klass med omkring 15 unga med liknande syndrom och får hela tiden ha samma klassrum och samma lärare.
Besvikna
Men både hon och hennes mamma känner stor besvikelse över bemötandet på BUP.
- Jag är besviken. Hade jag fått hjälp tidigare hade jag inte behövt lida så, säger Sara.
- BUP tog oss inte på allvar. Vi stod helt vilsna och visste inte var vi skulle få hjälp, säger hennes mamma.
Men Sara har inte bara en mörk bild av vården. Då anorexin återkom hösten 2010 kom hon i kontakt med ätstörningsmottagningen i Katrineholm, där hon fortfarande går i samtal varje vecka.
- Där fick jag samtalsterapi och mötte förståelse, säger hon.