Bland det maffigaste som finns att skåda i Katrineholm är synen när ridån går upp till Kulturskolans, Duds och numera även Perrongens storföreställning vartannat år. På scenen finns precis alla, känns det som: över 300 personer, från pensionärer till småttingar, som det här året dansar, sjunger, spelar, agerar, jonglerar, kutar, väser, hjular och pratar hittepå-språk.
Det är inget annat än imponerande. Det faktum att första genomdragningen med alla medverkande görs dagen före premiären gör det hela än mer imponerande, för det borde vara stört omöjligt.
Tidigare har alla övat i respektive grupp runt om i stan, utan att ha fått möjlighet att sammanfoga föreställningens alla delar.
Ändå är det ett högst välsmort maskineri, om än icke med kullager och lagerhus från Kulturskolans samarbetspartner, som sätter i gång när dirigent Anders Ericson höjer taktpinnen och drar i gång lördagens premiär av 101:an.
I premiärpubliken sitter mer än 300 medarbetare på SKF mekan som den här kvällen bjuds av sin arbetsgivare på en föreställning om sin egen verksamhet.
För det är 100-årsfirande SKF som är kärnan i berättelsen om 14-åriga Malin (Agnes Lindkvist) och hennes pappa Jens (Pelle Halvarsson). Malin har förlorat sin mamma och relationen till pappan, som jobbar på SKF, blir allt sämre.
När Malins skolklass gör ett studiebesök på SKF och pappan kräver att hon och klasskamraterna lägger bort sina mobiler skäms Malin så mycket att hon och kompisarna Fatima (Linnéa Karlsson) och Liv (Adela Zingmark) drar därifrån.
Där kliver berättelsen över i ett annat SKF, där sagans onda och goda figurer styr och ställer.
Tjejtrion möter de förfärliga järnvargarna och deras motsats skyddsänglarna och dramatiken växer. Malins förhållande till sin pappa ställs på sin spets och allt hotar att sluta i katastrof.
Vid sidan av skådespelarna är det mobiltelefonerna som har en framträdande roll i 101:an. Manusförfattaren/regissören Jenny Cronholm lyfter fram mobilens funktion som oumbärlig snuttefilt och kommunikationscentral.
Varje gång det hörs ett blippande ljud lyfter varje skådis, och många andra på scenen, sin mobil mot skyn som vore den en fyr i komplett mörker eller en fackla som ska visa vägen i tillvaron.
Det är sådana detaljer som lyfter föreställningen ett snäpp till. Ett annat exempel är under låten "I see fire", då hela den gigantiska orkestern viftar med tygstycken som ser ut som lågor.
Att lyfta fram enskilda insatser i denna föreställning blir nästan fel. För det är känslan av att alla är med, av inkludering, som dröjer sig kvar efteråt.
På scenen finns de outtröttliga lärarna, elever från allt från grundsärskolan Ängen till Nyhemsskolans dansprofil, cirkusartister, saxofonsolister och många fler.
Till och med slagverkarna, som oftast verkar i bakgrunden på scenen, får kliva fram i strålkastarljuset.
Bakom det som publiken ser har massor av vuxna och ungdomar slitit med den enkla men snillrika scenografin, de grymma kostymerna och allt annat som bidrar till helheten.
Än en gång har Kulturskolan och övriga arrangörer slagit till med en föreställning, där alla inblandade kan sträcka på sig.
101:an är helt enkelt en riktig fullträff. Eller som en av SKF:arna på raden bakom mig i publiken sammanfattar det hela i slutet av andra akten:
– Där fick de till det!