Det kristna dopet sker i vatten, i Faderns och Sonens och den helige Andens namn. Sedan kan ritualerna skilja sig åt i olika kristna samfund. Nedsänkningen i vatten är en inbjudan till Guds närhet. Den som döps får vatten på hjässan tre gånger. I vissa kyrkor sänks man helt ner i vatten. En anledning till att det inte görs i Svenska kyrkan är att kyrkorna helt enkelt var väldigt kalla förr i tiden.
När man döps blir man en del av en mycket lång tradition. Det är något som Eva Karlsson, kyrkoherde i Katrineholmsbygdens församling, brukar tala med föräldrarna om inför ceremonin.
- Dopet är en del i allt det goda som föräldrar vill för sina barn. Man inlemmas i den kristna traditionen. Det kan ses som en gåva som inte kräver motprestation.
Faddrarnas roll är viktig. Förr var det viktigt med rika faddrar som kunde ta över ansvaret för barnet om något hände föräldrarna.
- Nu är fadderskapet i stället kopplat till en god relation med barnet.
Eva Karlsson tycker att dopet är fint och stort.
- Det är nästan så att håren reser sig på mig.
Det lilla barnet vet inte så mycket om vad som händer i kyrkan och är i regel så litet när det döps att det inte har några minnen från dopdagen.
- Där har kyrkan ett uppdrag, att hjälpa barnet så att det får ett naturligt förhållningssätt till kyrkan och kan växa till i tron.
Hon tycker att barnet ska få upptäcka kyrkan, krypa omkring och upptäcka kyrkorummet, och att barnverksamheten är mycket viktig.
- Barnet ska kunna känna, att det här är min kyrka.
Barnverksamheten är omfattande i församlingen. Förra året deltog runt 180 barn upp till tolv år regelbundet i 30 olika barngrupper och tio pass på öppna förskolan varje vecka. Det är svårare att nå tonåringarna och de unga vuxna.
- Jag skulle önska att vi kunde ha en bra kontinuitet, från barn till vuxen.
Antalet döpta barn minskar, liksom antalet konfirmander. Kyrkoherden ser att församlingen har en utmaning i att nå ut till de yngre och få deras hjärtan att klappa för kyrkan livet igenom.
- Dopet är en stark, men sjunkande, tradition. Det behöver vi reflektera över, säger Eva Karlsson.