Nyligen berättade vi om Cissie Brunosson som för tre år sedan blev sjukskriven efter att kroppen sagt ifrån och hon befunnits vara vad man i dagligt tal kallar utbränd.
– Man såg ju varningssignalerna innan. Jag ser det särskilt i efterhand, med facit i hand, säger Bruno.
De tycker båda att det är viktigt att också berätta hur det är att vara anhörig i ett sådant sammanhang.
– Fy vad man har gått igenom när man tänker efter, säger Bruno.
Han har massor att berätta och prata om från tiden då han tyckte att hans fru liksom försvann. Det var värst i början när han inte visste så mycket. Men samtidigt trodde han att det inte skulle bli så långvarigt.
– Jag tänkte, det här går över om nån månad.
När han pratade med en man vars fru varit med om liknande började han förstå att så var det nog inte.
– Han sa "du Bruno, det här kan ta tid". Det var skönt att sitta och snacka. Det är viktigt att ha vänner att prata med. Jag har så många, men jag saknade den riktigt tajta.
Hemma gjorde han allt han kunde för att det skulle vara bra, men fick ingen respons. Tankarna malde.
– I början tänkte jag "nej, nu är det något fel på vårt förhållande. Vad har jag gjort nu då? Jag har ju städat. Jag har ju bytt de där grejerna". Hon bedyrade "nej, det är nåt annat".
Hustrun fick snabbt kontakt med en beteendevetare. Efter en tid frågade Bruno om han inte kunde få följa med.
– Det var helt okej, det fick ju Cissie avgöra. Jag var med ett par gånger dit. Det var skönt att sitta där och lyssna.
Det räckte för att Bruno skulle få insikt, säger han. Han fick veta av beteendevetaren att han själv kunde få hjälp om han behövde det. Han tog dock inte hjälp. Att få insikt och acceptera räckte.
– Om jag ska ge råd är det: ta hjälp.
Kände du dig maktlös?
– Ja, det hände många gånger. I synnerhet i början. Det kändes så otacksamt. Det går mycket upp och ner. Jag tror man har svårt att förstå om man inte har varit med om det, eller varit i det. Ibland tänkte jag "nu är det kört, nu är vi ingen familj längre". En del flyttar isär. Men det finns inte på världskartan.
Att orka med både jobbet, hemmet och familjen med sonen, nu elva år, och en sjuk fru var tungt.
– Man får försaka mycket när en kugge i familjen försvinner. Det är inget kul att vara där. Man var ju tokslut själv.
Jobbet som lastbilschaufför med en hel del långturer gick inte särskilt väl ihop med rollen som i praktiken ensam vuxen.
– Jag berättade rätt tidigt för min arbetsgivare att så här är det för oss. Så ibland slapp jag vissa långkörningar. Det är inte alla arbetsgivare som är lika förstående.
Sonen hade börjat fråga "när kommer du hem?". Att ge svar som visade sig hålla var inte lätt när yttre omständigheter styrde.
– Jag kunde säga att jag nog skulle vara hemma på förmiddagen. Och så kom jag hem halv sju.
Bruno beskriver både sin egen och sonens besvikelse, men också acceptans, över att mamma inte orkade vara med och fredagsmysa, eller åka till simhallen.
– Han kunde möta mig och tala om att "mamma ska sova nu", väldigt insiktsfull och klok.
Både Bruno och hans fru Cissie har fått insikter och lärt sig saker på vägen tillbaka. Båda tar det lugnt.
– Jag var likadan som Cissie. Nu bromsar jag mig själv. Jag vill slå till en broms i samhället.
Det är så lätt att bara gå på när något är kul. Kombinerat med sådant man måste göra och sådant man tycker att man måste göra kan det ta en ände med förskräckelse, framhåller Bruno.
– Vi har fått ett nytt livsschema. Det är inte bara att gasa, man ska stanna och tänka till. Det kan nog ganska lätt komma tillbaka om man inte ser upp. Och hon måste acceptera att jag ser varningssignalerna. Förut blev vi osams. Jag säger till henne, likaväl som hon säger till mig. Så det är bra.