Det är välordnat in i minsta vrå. På köksbordet står Blå blom-koppar och genom fönstret på femte våningen är utsikten över Katrineholms kyrka fin. Här bor Erik Carreman, statarungen från Marieberg som blev murare och jobbade till 67 års ålder.
Han vet vad det är att slita och göra rätt för sig. Kroppen har tagit stryk. Numera går det bara några tiotals meter med rullatorn innan det tar stopp. Det är tack vare nära och kära, mat till dörren och städhjälp med rut-bidrag som han klarar sin vardag.
– Nästa steg blir rullstol, säger sonen Inge Carreman, pensionerad polis bosatt i Strängnäs, som häller upp kaffet hemma hos sin pappa denna lördagsförmiddag.
Erik Carreman har slagit sig ner vid köksbordet. Han är inte så kry som han har varit. Han är inskriven i ett vårdteam för hjärtflimmer, han har haft en liten stroke och har protes i höft och knä. Han har fått ett trygghetslarm, men den hittills enda gången som han behövde larma var det ingen som kom.
Men om kroppen är sliten, så är huvudet desto piggare. Hans önskan är att få flytta från lägenheten på Storgatan till ett särskilt boende där han kan känna sig trygg samtidigt som han kan umgås med de kompisar som finns kvar i livet. Sedan hustrun gick bort 2012 – de var gifta i 64 år – känns lägenheten stor och tom.
– Det är marigare när en blir ensam, konstaterar han.
Det är trist att äta sina måltider utan sällskap och trots att hans bror och barnen med familjer har stor omsorg om honom blir det mycket ensam tid.
Därför är han säker på att han skulle må bra av att bo på ett äldreboende där han får sällskap i matsalen och där det finns personal inom räckhåll så att han kan känna sig trygg. Han trivs som fisken i vattnet de gånger han kommer till Igelkotten på besök.
Men kommunen har avslagit hans ansökningar om att få komma i kön till ett särskilt boende. Kanske är det Erik Carremans egen ovilja att ligga någon till last som försvårar för honom. Sonen tror att det kan vara så.
När Erik med hjälp av Inge för ett år sedan gjorde första ansökan kom kommunens handläggare på hembesök. Erik Carreman är inte typen som skriker högst. Han berättade för handläggaren om ljuspunkterna i livet: resor till Spanien, små utflykter med "lillpöjken", 89-årige brorsan Hans, och besök på Igelkottens aktiviteter. Men en hel del av det som har varit är inte aktuellt längre.
– Farsan pratar mycket i dåtid, om tiden då han var mer aktiv. Det känns som om handläggarna inte kan läsa mellan raderna, säger Inge.
Den första ansökan fick avslag. I höstas sökte de igen, och beskedet blev detsamma. Mellan ansökningarna var Erik två vändor på sjukhus.
– Han har blivit sämre i hälsan, säger Inge Carreman som tycker att detta faktum har blivit förbisett av handläggaren i den andra ansökan.
Till hösten blir Erik Carreman 93 år. När familjen har hänvisat till många politikers löfte om valfrihet för människor på ålderns höst, då har svaret blivit "vi ska göra allt för att han ska få ha sitt eget boende", berättar Inge Carreman. Men det är precis vad hans pappa inte vill.
Inför valet tävlade politikerna om att lova bättre livskvalitet till den äldre generationen. På en fråga från Kuriren dagarna före valet svarade alla partier i Katrineholm, utom S och V, att personer över 85, om de så önskar, ska få plats på boende utan behovsprövning. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet svarade att plats ska ordnas "vid behov".
Per Enarsson, chef på vård- och omsorgsförvaltningen i Katrineholm, uttalar sig inte om ett enskilt ärende. Men han säger, att om anhöriga upplever att de och handläggaren har pratat förbi varandra, så bör de ta en ny kontakt. Och så hänvisar han till socialtjänstlagen, som säger att ett beslut om plats i särskilt boende är behovsprövat.
– Det är inte åldern som avgör, utan beslutet tas på hela bilden. Även personens behov av trygghet ska väga in, säger Per Enarsson.
Den diskussion som funnits i många kommuner om att kunna ge en garanterad plats i boende vid en viss ålder har, såvitt Enarsson sett, inte lett till sådana möjligheter någonstans. Kommunerna håller sig till socialtjänstlagen, även om de skulle kunna gå längre än så.
Allra vanligast är, att människor vill bo kvar i sitt hem så länge de bara kan, eventuellt med stöd av hemtjänst och hemsjukvård.
– Det visar nationella undersökningar. Men det gäller inte för alla.
Att människor känner sig ensamma är inget som lagen tar sikte på, konstaterar Per Enarsson.
– Besluten bygger på människors samlade behov. Om många för fram ett behov av att få stöd på grund av ensamhet måste samhället i förlängningen följa efter och se vad som kan göras åt det, säger vård- och omsorgschefen.
Familjen Carreman sätter nu sitt hopp till förvaltningsrätten. Senaste beslutet från kommunen överklagades dit. Hos Erik Carreman nöter tankarna på att hur livet ska se ut framöver.
– Jag tänker mycket på det. Hur skulle det vara om de vore medgörliga och släppte in mig?