Huset påminde om en herrgård med sitt brutna karolinertak, den prudentligt vitrappade fasaden och den majestätiska porten. Men det var ett sjukhus.
Fyra dagar innan öppnandet av Kullbergska sjukhuset, den 27 maj 1916, anlände den första patienten, som var en dräng från Backa gård. Han hade blivit biten av en orm i höger pekfinger och hade armen åtdragen med en rem vid handleden och handen hade börjat anta en smått olycksbådande djupblå ton. Omedelbart gjordes ett insnitt i fingret som sen fick ett våtvärmande omslag. Den första operationen hade därmed genomförts på Kullbergska, förmodligen av husets enda läkare Carl Ellwyn. Han var chef för Kullbergska och skulle så vara till efter andra världskriget.
I dag finns det ursprungliga huset inte kvar längre, det har slukats upp helt av ett sekel med ständiga utbyggnationer. Kvar finns bara innanmätet i form av ett trapphus i den gamla delen till vänster om huvudentrén. En privat donation till municipalsamhället (kommunen) på 20 000 kvadratmeter mark och 70 000 kronor från affärsmannen August Kullberg möjliggjorde sjukhuset efter många år av diskussioner om att uppföra ett lasarett i Sörmland. Redan på 1870-talet hade debatten vaknat och resulterat i att Flen fick sjukhuset för trakten.
Kullberg, som var en av Europas ledande grossister av jordbruksmaskiner, dog 1913, men hade i sitt testamente donerat pengar och mark för ett sjukhus. Marken, som senare utökades, består än i dag av ett nästan kvadratiskt område mellan Fredsgatan, Jungfrugatan, Linnévägen och Floragatan. 1916 stod den imposanta sjukhusbyggnaden klar i de då landsbygdsmässiga omgivningarna.
Redan från starten var det platsbrist. 27 sjukhussängar fanns den 1 juni då huset öppnade. Den ormbitne drängen hade trängt sig in i förväg, innan invigningen. "Allt från början var överbeläggningen konstant", skriver Carl Ellwyn i sin bok om Kullbergska (1929). Sen dess är problemet ihärdigt återkommande och förekommer som bekant än i dag i tilltagande skala.
De första fem åren drev municipalsamhället sjukhuset med hjälp av Kullbergs donationspengar och landstingsbidrag, men från 1922 tog landstinget helt över driften och har den än i dag.
Utbyggnationerna har kommit och gått genom årtiondena. Man har byggt ut flyglar, rivit dem, byggt nya komplex. Under välfärdsepokens expansiva 50-tal uppfördes enorma längor med vårdavdelningar i våning på våning som finns kvar än i dag, till vänster om nuvarande huvudentrén. Stor expansion gjordes också under rekordårens 70-tal då blockmodernismens arkitektur dominerade stort och då de nyaste delarna av sjukhuset byggdes i olika kubliknande sektioner, där nuvarande vårdcentralen, apoteket och akuten är belägna.
Ökad specialisering inom verksamheterna ställde också nya krav på sjukvården varför mängder av rockader ständigt gjorts i lokalerna genom åren. 1927 års utbyggnad är en av milstolparna då nya avdelningar med operationssal, röntgen, kök, tvättmaskinrum, behandlingsrum och stora ljusa och luftiga sjuksalar öppnades. Under den tiden bodde också personalen på sjukhuset i egna kvarter. I början av 30-talet flyttades emellertid personalen ut från huset för att skapa mer utrymme. Detta ökade antalet sängplatser från 60 till 90 i ett svep.
Kullbergska sjukhuset har alltid varit en av Katrineholmsbornas stoltheter. Kanske beror det på att huset redan från början var öppet för alla, särskilt de minst bemedlade: tjänstefolket, arbetarna, drängarna och de fattiga. De rika hade råd med egna läkare för vård i hemmet och därför blev nog Kullbergska omedelbart ett folkligt sjukhus. När ökad centralstyrning från landstingets håll skapat avlövning och besparingar på Kullbergska har därför reaktionerna alltid varit starka.
Katrineholmsborna har tagit debatterna och striderna för sitt sjukhus. Sen 90-talet, med ekonomisk kris och ökat inflytande från målstyrning av nyliberalt snitt, har striderna om Kullbergskas verksamhet varit flera, och de pågår än i dag, som bekant.
En av de stora debatterna var den så kallade BB-striden som blommade upp i mitten av 90-talet då den omdiskuterade sjukhuschefen Gilda Johansson inte direkt gjorde någon hemlighet av att vilja lägga ner BB på Kullbergska. Johansson hade börjat som undersköterska och arbetat sig upp inom sjukhusbyråkratin och slutligen blivit "superchef" för både Kullbergska och Mälarsjukhuset i Eskilstuna. BB-debatten präglade hela slutet av 90-talet och slutligen lämnade Gilda Johansson sin post efter massiva protester från både anställda på Kullbergska och allmänheten. Året därpå, 1998, lades BB ner.
BB-striden är bara en av alla debatter som skakat om Kullbergska genom åren. Andra strider som upprört de breda folklagren och fyllt protestlistorna med namn sen 90-talet har berört narkosberedskapen 1996, 2009 och 2016, operationsavdelningen 2003-2004, hud- och ögonmottagning samt reumatologisk verksamhet 2008.
Slutsatsen man kan dra av den ofta förekommande folkliga oron är ändå att invånarna älskar sitt sjukhus och att de är beredda att slåss för att få ha det kvar. För än i dag kan en fattig dräng komma in och behöva vård för sitt ormbett.