Det finns sådana där konserter som lever ett eget liv långt efter det att de ägt rum. De blir legendariska och mytomspunna och exklusiva. Hos alla dem som inte var där skaver det lite när konserten kommer på tal.
Själv har jag kanske bara lyckats gå på ett par konserter med den här statusen, som till exempel när jag var 15 år och svarade ja när ett par äldre killkompisar frågade mig om jag ville hänga med dem till Gröna Lund och se Bob Marley. Eller konserten på Safiren i Katrineholm med Dag Vag och Ebba Grön 1980, som i efterhand visade sig bli en milstolpe i stans kulturliv.
Vilka konserter som ska uppnå denna dignitet går inte att förutse, och det kan ta flera år innan man har facit. Men lördagens evenemang på Villa Sandhem, med det lokalt förankrade och populära bandet Hellsingland Underground, har potential att bli en tillställning som lever kvar i minnet. Särskilt som Hellsingland Underground med det kritikerrosade albumet från i fjol, Evil will prevail i gläntat på dörren till rockmusikens finrum och byggt sig ett internationellt rykte som ett bra liveband.
Sedan band som Soundtrack of our Lives och The Hellacopters lagt av finns ett det plats på den svenska rockscenen för det där riktigt breda, folkliga svenska rockbandet med stor R. Hellsingland Underground skulle mycket väl kunna vara det bandet. Det visade det definitivt i lördags kväll.
Efter det att det lokala One two die four hade värmt upp publiken med sin storslagna, 1990-talsinspirerade poprock, var det dags för Hellsingland Underground att infria de höga förväntningarna.
Redan efter andra låten, The lost river band, hade rekordpubliken kapitulerat. Allt blev bara en svettig, gungande fest, där ingen brydde sig om ifall man fick en skvätt öl skvimpad över sig eller om någon råkade trampa en på foten.
Stämningen avspeglade Hellsingland Undergrounds okomplicerade rock’n roll med rötter i de amerikanska sydstaterna: tillgänglig, varm och dynamisk, levererad med tryck, glädje och kvalitet.
Där bandets sångare och musikaliska motor, Charlie Granberg, inte når hela vägen som sångare, backas han upp av gitarristen Mats Olssons stämsång. Och när karisman och det sceniska uttrycket inte fångar alla i rummet, kliver Peter Henriksson fram som en galen sjörövare i amerikansk nybyggarkostym, och bjuder på ett gitarrspel och en scenshow som borde få de introverta gitarrnördar att fundera över vad de håller på med. Sedan finns basisten Martin Karlsson, keyboardisten Henning Winnberg och trummisen Patrik Jansson hela tiden där och ser till att det svänger.
Det hela är egentligen ganska präktigt och snällt, och det är svårt att sätta fingret på varför det blir bra. Men det blir det.