Kanske beror det på att en aldrig hör vad folk säger i mobiltelefonerandets tid, att det låter som om folk sitter i en burk och pladdrar. Kanske har en bara fått svårt att sätta punkt för saker och ting. Men är det bara jag som har problem med att avslutningsfraserna under ett telefonsamtal tenderar att pågå i det oändliga?
Förr avslutades mina telefonintervjuer ungefär så här:
– Jaha, nu tror jag att jag har allt jag behöver. Tack ska du ha och hej då.
Numera låter det så här:
– Jaha, nu tror jag att jag har koll på läget. Det var ju bra. Tack för det.
– Ja, tack ska du ha.
– Tack, tack. Vi kanske hörs snart igen.
– Ja, det gör vi säkert.
– Okej....men...ha det så bra.
– Ja...
– Ehhhh, tack ska du ha. Hej hej.
– Hej hej hej.
– Hej....tack.
– Ja...hej då.
Där någonstans brukar antingen jag eller intervjupersonen trycka bort samtalet efter att ha varit intill muntorrhet artiga.
Ja, ni hör ju. Det låter inte riktigt klokt. Men var det bättre förr? Knappast. I ungdomen hade jag telefonskräck. Medan mina kompisar ringde till killar och frågade chans, eller hängde på heta linjen, satt jag bredvid och var stel och tyst. Jag föredrar fortfarande att träffa människor i verkliga livet, även om det gäller obehagliga samtal.
En del av nättrollandet och twitterstormarna beror förstås på att vi inte ser varandra. Det är tryggt att spy ur sig okvädingsord mot den som du inte behöver se i ögonen. Det blir också lätt fel ton i ett skrivet meddelande, särskilt när avsändaren är kort i tonen. Är han arg? Har jag gjort fel? Bättre då att kunna följa minspel och kroppsspråk och inse att det antagligen inte alls handlar om en sur typ.
Men åter till konsten att avsluta ett samtal. Den här texten är onekligen en envägskommunikation. Men jag tränar på er läsare ändå: tack, hej, ha en skön sommar. Ta hand om er. Ge er inte ut på djupt vatten. Allt gott!
Jädrar. Det går inte bra, det här. Jag lovar att ägna semestern åt att träna på att sätta punkt. Ajö. Morsning. Goodbye. Tack å hej.
Ridå.