En solhatt stod på önskelistan inför denna sommar. Snacka om onödig pryl, suckar du säkert eftersom solen inte har stekt våra hjässor särskilt hårt varken i juni eller juli.
Men den här önskelistan skrevs med förra årets sommar i minne och 50-årsdagen nyligen passerad. För det finns väl ingen bättre bromsmedicin mot rynkor i ansiktet och förebyggande kur mot skör och risig kalufs än att skydda sig mot solens strålar? Vill man dessutom sitta i solen med en bok och vill använda sina numera helt oumbärliga läsglasögon, måste man ha lite avbländning.
En hatt kräver sin bärare och jag hade svårt att se mig själv i någon annan huvudbonad än en slät yllemössa. Min enda positiva erfarenhet av hattar är från barndomens cowboy-utstyrslar. Alla andra försök att bära hatt eller keps har stupat på en obehaglig känsla av att hatten stjäl en del av mitt livsutrymme, att den är större än jag själv och går en halvmeter före mig genom livet. Men nu skulle jag alltså bli hattmänniska.
Steg ett var att skaffa själva hatten. En lätt match egentligen eftersom hatt numera är en modeaccessoar som säljs i snart sagt varje klädbutik.
Eter att ha provat ett tiotal olika hattmodeller beslöt jag mig för en halmhatt med fem centimeters brätte, ett band i ljusbeige och en schysst stukning på kullen. Klassisk och klädsam tillsammans med solglasögon och lockigt hår. Inte särskilt dyr heller. Jag kände mig nöjd.
Men strax började hatten ställa krav. Som när den skulle följa med till Spanien. Hur skulle den fraktas? I en resväska? Nej, då skulle den se illa tilltygad ut när vi kom fram. Och någon särskild hattask äger jag inte. Det stod klart att det bara fanns en plats för den, och den var på mitt eget huvud.
Gud vad jag kände mig dum där i vänthallen på flygplatsen. Hatten verkade plötsligt jättestor, som en finne på näsan. Men så plötsligt kändes allt lite lättare. Där kom min gamla väninna "J" in i vänthallen klädd i halmhatt.
"Å vad bra, är du också hattmänniska?" sa jag med hopp i rösten.
"Nej, jag bär den åt 'E'", fräste hon sammanbitet, och syftade på sin sambo.
Då bestämde jag mig för att jag avbryta försöket att bli en hattmänniska för den här gången och tog av mig hatten.
Hatten kom till slut till användning som solskydd i Spanien, och fick åka resväska hem. Nu är den skrynklig, har ett hål på brättet och ligger stukad i ett hörn i klädkammaren.
Själv går jag barhuvad och lättad genom livet. Åtminstone tills det blir dags för yllemössan.