Musik av Ingmar Nordströms och Thorleifs strömmade över området och på dansgolvet susade de vuxna förbi. Mamma som kunde säga att den karl'n kunde inte föra, men att han i fula skjortan var duktig och pappa som skrattade högt, tillsammans med sina dansanta vänner. Och som de dansade. Och svettades. Och drack kaffe och kanske en liten hutt i pausen. Men bara en liten en, för stuffandet hade högsta prio.
Jag och en kompis fick följa med när våra föräldrar bjöd upp. Vi hängde på räcket och kollade in stilar och försökte spana efter yngre förmågor att vila blicken på. Vi var för små för att bjudas upp men Oh! så gärna jag ville valsa så där rytmiskt över träplankorna.
När snabba bugglåten ljöd lyste pappa upp, tog mig i handen med orden: "nu du Jennta, ska vi bugga!".
Det är sällan jag styrs upp i en bugg numera, om vi inte ska prata lördagsdans med kidsen hemma i vardagsrummet, och en buggkurs med maken för hundra år sedan. Det händer att jag stuffar på en klubb en gång om året, eller om det vankas bröllopsfest. Men danserna på lokal är verkligen få, dansbandsmusiken i familjen obefintlig men rytmen – den sitter i mage, hjärta och höfter, kanske inte alltid i takt och inte alls med samma sväng som farsans.
Numera sker den svettigaste dansen i en surt doftande gymlokal i stället. Senast förra veckan då bästa väninnan tog med mig på ett pass med de senaste dansstilarna... Bodyjam – skaka rumpa, höja bröstet, upp med hakan, attityd à la cool r'n'b-brutta! Hej tjolahopp, hur ska det sluta när 42-årig rödkulla (en ko-ras) ska MTV-dansa med coola tjejer i oversized t-shirts med löst hängande brallor på höften...?
Jag placerade mig långt bak men upptäckte, häpet, att publiken var lika blandad som på utedansen i min barndom. Äldre, yngre, breda och smala. Längst fram stod en lagom rund snubbe i samma ålder som pappa hade när cancern tog honom. Trots det sorgsna i minnet blev jag så jäkla glad. Redan före start.
Med ett smajl upp till öronen lyssnade jag in den pumpande funken. Precis som när jag följde pappas snabba steg försökte jag nu rulla höfter och koordinera armar i mer eller mindre möjliga rörelser. Men med en sjuhelsikes attityd: "Jag äger, shake this body, baby!" tänkte jag med hakan i luften och en snurr – åt heeelt andra hållet än övriga gruppens.
Men vad gör det när dans is da shit! Livet kan visst vara lite tradigt ibland. Men med musik och sväng får man skratta förbaskat mycket. Tack pappa (och mamma så klart) för att ni tog med mig till dansbanorna!