Violans sällsamt intensiva klangkulör, klarinettens gåtfulla djup, briljanta mellanregister och intrikata höjd, allt sammanhållet av flygelns magistrala klangrondör - sannerligen en udda kammartrio, värd att lyssna på! Konsertsolisterna Ada Meinich, viola och Dimitri Ashkenanzy, klarinett, äkta makar, spelar till stor del det som finns i duosättning.
Gades opretentiösa "Fantasistykker" för klarinett med piano med drag av Schumann bjöd på en vänligt romantisk, gemytlig klang, i sig en härligt brusande kammarmusik som kräver sina exekutörer.
Clarks drömska "Morpheus" för viola och piano med sin behagfulla, sonora klangmagi och tidlösa visioner, (kanske släkt med Debussy?) andades en säregen sagoklang. Clarks tre korta stycken för viola och klarinett visade på pastoral gryningsmusik, nattliga dialoger men också rustik kubistisk kraft. Vilket suveränt samspel!
Den eviga Mozart kom till tals med sin vackra "Kegelstattrio". Om musiken nu består av treklanger, skalor och kadenser är det en charmfull, behaglig och välbalanserad musik där övertygande enkla men fyndiga teman kontrasterar på sitt typiska sätt. Och med Mozarts favoritinstrument klarinetten!
Max Bruch är ju mest känd för sin vemodiga violinkonsert. Att få lyssna på kammarverk av denne man bjuder därför på en hel del spännande saker. "Fyra stycken opus 83" från 1910 avslöjar en senromantisk, gedigen fullblodsmusik, bukoliskt folklorekryddad, besläktad med Brahms och Dvorak.
Ada Meinichs eleganta tonbildning, utsökta belcantofördrag och energiska teknikspel frapperade, Dimitri Ashkenazys briljanta men lågmälda teknikspel, föredömligt och lyriskt, imponerade stort.
Imponerade gjorde också valet av musik.
Ponténs virtuost sobra pianospel, lyhört eleganta stöd och klanglig exakthet ger idealbilden av en pianist: energiskt och spirituellt avlockar Pontén de många komplicerade klangbilderna ur flygelns hemlighetsfulla djup. Så spelas kammarmusik!