I februari skidade jag mot kyrkan i ett spår.
Snön gnistrade och det kändes långt till vår.
Där låg Öljarn, vit, hård och kall …
man tänkte: Vilken härlig vinter i alla fall.
Dagen efter, var det grått, fuktigt och milt.
Hela Julita verkade insvept i en dimmig filt.
Man letade vilset tecken i skyn …
Var redan vintern slut, här i byn?
Men då börja kampen mellan vinter och vår …
Och kung Bore ville att den skulle bli svår.
Gumman Tö blåste han åter till Skåne.
Och under nätterna lyste hans frostkalla måne.
Fast han målade blekt, liksom en vattnig akvarell.
Brunkladdigt vitt mot en kylslagen kväll.
Skidor och spark fick längs bodväggen stå.
Saltet och gruset gjorde lättare att gå …
Så av vintern blev det slätt ingenting.
Skridskor och pjäxor skuffades bara omkring,
och vanliga motionärer hade sedan länge gett upp hoppet
medan grannen ihärdigt plaskade runt i Vasaloppet.
Jag satt där med näsan platt mot fönstret och tänkte liksom Erik Axel Karlfeldt en gång skrev:
"är vintern fram till din fönsterkarm – som en vitklädd friare träder,
dröm en dröm som kan hålla dig varm – där inom väggarnas bräder".
Ja, man satt där och drömde; om vitsippsbackar och koltrastdrillar.
Man längtade efter lärkor som sjungande for över fälten.
Om dofter och humlor som surrade runt liljor och tulpaner.
Man längtade så att man kunde dö.
Var fanns hon – Våren!
– Kom tillbaka, Gumman Tö!
Men så, en dag i mars …
Rätt som det var tittade solen fram.
Se där, en glipa mellan molnen och ett spår av blå himmel.
En talgoxe drillade bekant från en buske.
Plötsligt började det droppa från taken …
Det var förunderligt ljust. Det värmde på din kind.
De gamla välkända tecknen hälsades med nöjda nickar och vi konstaterade: – Se, det blir nog vår, även i år …
Man hörde fotbollar studsa på Öljevis grus.
Å såg höstsådden sträva mot flödet av ljus.
Det var gäddor som lekte i vikar och vass
å solen gick ner bakom Sjöbloms dass.
Över Löten, sågs tofsvipan skutta i skyn.
Ja, det började kännas som vår, här i byn.
Man såg blåsippan ute i backarna stod.
Nicka å log, ja nicka å log!
Man såg tussilago, krokus, vittsippa och viol.
Och vid skolan – vinterbleka lärare, som lapade sol.
Man hörde tjattrande bofinkar och skrattande skator
å tog årets första promenad – på sopade gator.
I Lidabacke presenterade Julita "aktiva kvinnor"
sommarens mode, för nästan hundra beundrarinnor.
Å jag hörde en lärka drilla i skyn.
Först då förstod jag - det ÄR ju vår, här i byn.
Men oj, nu får vi ta en sak i sänder …
Jag måste hem och kolla i min kalender.
Oj, ve och fasa – nej, vilket kval.
Det var ju en vecka kvar till mitt tal.
Men att välkomna en så fantastiskt ljuvlig vår?
Ja, den torraste mars på etthundratrettiofem år.
Å solen och värmen under hela april …
Förlåt om man känner sig dum som en sill.
Hoppas nu bara man hinner
innan våren ger upp och försvinner …
Så, Gott folk!
Nu bringa vi alla – för så ska det va –
för våren ett fyrfaldigt hurra!
Ett fyrfaldigt leve för våren!
Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!
Och tack ska ni ha!