Konstaterandet var dubbeltydigt: dels är musik hälsa, dels är den som stod för lördagens jazz, pianisten Ulf Johansson Werre, numera hedersdoktor i medicin vid Uppsala universitet. Han var inte ensam på scen, Karl Olandersson spelade trumpet, Alexander Brott spelade gitarr, Jan Adefält stod för basspelandet och Ulf Johansson Werres son Oscar med samma efternamn stod för trumslagandet. Dottern Matilda Johansson Werre fick dock lämna återbud på grund av sjukdom, i likhet med Klas Lindquist, som dock ersattes med Klas Toresson.

‒Jag har sökt med ljus och lykta efter en annan "Klas" och jag hittade en saxofonist som heter Klas som började öva i måndags, skojade Ulf Johansson Werre, innan han satte i gång med Gerschwin-klassikern "Lady, be good".

Den följdes av lite mindre kända Gerschwin-låten "Liza", och andra jazzlåtar som "The Harlem strut", "It had to be you", "Tea for two" och "Body and soul".

Jazzen, beskrev Lasse Westerdahl strax före konserten, var vad ungdomarna dansade till på 1950-talet, innan rocken slog igenom.

‒För oss som var unga på 1950-talet var jazzen vår musik.

Förutom Johanssons Werres unga orkester var Katrineholms egen Nisse Sandström med som särskild gäst på saxofon. Om honom kunde Lasse Westerdahl berätta, att de första scener han och Nisse stod på, var lite mindre eleganta än Tallåsaulan:

‒Vi har känt varandra sedan 1958. Då hade vi Katrineholms första jazzklubb i Talltullens skyddsrum.

Lördagens konsert arrangerades av Rotary för åttonde året i rad och överskottet går till att skicka unga på sportläger under sommarlovet.