Shebly Niavarani dyker upp på Elverket i struken skjorta och elegant rock. Hans fäbless för klassiskt herrmode går tillbaka till ungdomen, berättar han, men som 40-åring bär man lättare upp stilen i omvärldens ögon.

När man är 25 och kommer i kavaj och slips frågar folk om man ska på fest.

Elverket är Dramatens lilla experimentscen och här ska Shebly repetera Arthur Millers ”Häxjakten” i regi av Alexander Mørk-Eidem som har premiär till hösten. Då börjar också fjärde säsongen av dramaserien ”Gåsmamman” sändas i tv. Shebly är rutinerad i rollen som polisen Emil Svensson, och inspelningsteamet har blivit ett tajt gäng både framför och bakom kameran. Att varva teater med film och tv passar en rastlös typ som Shebly.

Artikelbild

| ”Min nyfikenhet kring det här jobbet blir bara större och större”, säger skådespelaren Shebly Niavarani.

Jag gillar inte när det blir för mycket rutin – när man är för trygg och dagarna inte innehåller några nya berättelser eller platser.
Men som teaterskådespelare spelar du ofta samma roll dag efter dag?
Ja, det där är intressant, vi pratar ofta om det. Man brukar ju säga att varje förställning är unik. Utmaningen med teatern är att gå in varje kväll som om du aldrig har spelat den här pjäsen tidigare.

Publiken är ny varje kväll och för åskådarnas skull måste man gå in och ge sitt yttersta, menar Shebly Niavarani. Men det krävs också mod och lust för att ständigt kunna återupptäcka en berättelse.

Artikelbild

| Shebly Niavarani drivs inte så mycket av uppmärksamheten. Inte heller av någon lust att uppfostra publiken och skriva den på näsan. I stället är det är berättarkonsten som fascinerar i första hand.

När det är bra texter får man väldigt mycket hjälp på traven. De kan ha så många lager, så du blir aldrig klar med dem.

En sådan text var ”Onåd” av amerikanen Ayad Akhtar, en pjäs om traditioner, arv och identitet som sattes upp på Shebly Niavaranis hemmascen Kulturhuset Stadsteatern förra året. En favorit bland moderna dramatiker är Jonas Hassen Khemiri, vars pjäser "Invasion" och "Jag ringer mina bröder" Shebly har medverkat i. Han hade sin syster Shima Niavarani som motspelare i den sistnämnda. En upplevelse han gärna gör om. Och inte bara för att hon är hans bästa vän.

Hon är fantastisk att jobba med. Framför allt har vi väldigt roligt ihop, och hon är väldigt skarp. Det är ju det man önskar, man vill alltid jobba med jävligt bra människor, och då är det fantastiskt att känna att min egen syrra är det.

Kulturintresserade föräldrar

Syskonen är födda i Iran och kom till Sverige genom en strapatsrik flykt på 1980-talet. Shebly var nio år och har många färgstarka minnen med sig från födelselandet. Som den illegala videouthyraren som gjorde ”hembesök” hos familjen Niavarani, för att de skulle få se förbjudna västerländska filmer. Lille Shebly insöp lystet varje filmruta av "James Bond" och "Doktor Zjivago", och håller för troligt att hans stora intresse för både film och skådespeleri grundlades här. För teater likaså. Det kan han tacka sina kulturintresserade föräldrar för.

När jag väl var på teatern första gången med min mamma – då var det kört. När en hel salong skrattade åt en skådespelare som höjde sitt ögonbryn, då kände jag att det här är det häftigaste som finns. Och det märkliga är att i dag, drygt 30 år senare, så tycker jag samma sak.

Hitta smärtpunkten

Han drivs inte så mycket av uppmärksamheten, säger han. Inte heller av någon lust att uppfostra publiken och skriva den på näsan. Nej, det är berättarkonsten som fascinerar, och viljan att gestalta vad det är att vara en komplex människa i vår värld. Att hitta smärtpunkten – barnet, som varje människa bär inom sig.

Men det gör inget om det sker med både hjärta och humor. Och kanske till och med lite sång och musik. I familjeföreställningen "Djungelboken" på Stadsteatern i Stockholm spelade han Bagheera – en transvestit som ålade sig fram genom 200 föreställningar på höga klackar. Sådant tar på krafterna, skrattar han.

Privat tycker Shebly Niavarani förvånansvärt mycket om att ge sig ut i skogen. Han, som en gång i tiden tyckte att skogspromenaderna som pappan släpade med honom på var dödligt tråkiga, kan numera vakna på söndagsmorgnarna med ett oemotståndligt sug efter att packa en ryggsäck och sticka ut i naturen.

För fem år sedan hade jag garvat åt mig själv. Men jag uppskattar det mer och mer.