Det Àr inte lÀngre bara kriminella sjÀlva som utgör mÄltavlor i uppgörelser och konflikter. Allt mer tyder pÄ att Àven familj och vÀnner riskerar rÄka illa ut, konstaterar Peter Svensson, som sjÀlv har ett kriminellt förflutet, efter utvecklingen i Uppsala.
ââAnhöriga har alltid drabbats. Det skiljer sig nu Ă€r att mĂ„ltavlan Ă€r de anhöriga, sĂ€ger han.
ââMin största rĂ€dsla Ă€r att det mönstret inte kommer att försvinna.
"Kommer de att skjuta hos oss?"
Under 1990-talet och början av 2000-talet var han medlem i Brödraskapet Wolfpack, men lyckades 2008 hoppa av. Nu har han i över tio Ärs tid arbetat med att hjÀlpa andra att hoppa av, och Àr i dag engagerad i avhopparverksamheten Initium stöd och skyddat boende.
Dit hör anhöriga ofta av sig â men efter den senaste tidens hĂ€ndelser i Uppsala ringer fler. Samtalen kommer alltid "i en jĂ€mn ström", men nĂ€r nĂ„got stort, som vĂ„ldsvĂ„gen i Uppsala uppmĂ€rksammas, sĂ„ ringer fler, berĂ€tta Peter Svensson.
ââSĂ„ kommer frĂ„gorna: "Om vĂ„r son Ă€r kriminell och tillhör ett nĂ€tverk, kommer han tvingas att ha ihjĂ€l nĂ„gon? Kommer de att skjuta hos oss? Kommer det hĂ€r drabba oss?"
Efterlyser mer resurser
Oron varvas med skuld och skam och anhöriga blir ofta medberoende i sina barns kriminalitet. MÄnga belÄnar bostÀder, tömmer pensionskonton och skuldsÀtter sig. De oroar sig för att barnen ska utsÀttas eller till och med dödas om de inte betalar.
ââOftast möjliggör de den kriminella karriĂ€ren omedvetet, och de kĂ€nner sig som misslyckade förĂ€ldrar, sĂ€ger Peter Svensson.
Utöver det riskerar familjen sjÀlv att bli mÄltavla. Men vem hjÀlper dem? Vart kan de ringa?
ââDet finns ideella organisationer som försöker, men det har aldrig rĂ€ckt till. Behovet Ă€r större, sĂ€ger Peter Svensson som fortsĂ€tter:
ââSka man gĂ„ till socialtjĂ€nsten och sĂ€ga: "Jag har en kriminell son"? Kommuner vet ju ofta inte heller hur de ska hantera det.
Det krÀvs mer resurser för att stötta familjerna, anser Peter Svensson.
ââOm vi ska ta hand om barn mĂ„ste vi ocksĂ„ ta hand om förĂ€ldrarna.