Evald och Karin Andersson började med biodling för över 30 år sedan. I utkanten av Högsjö samhälle har de sina sex bikupor. För en tid sedan var de åtta stycken.
En dag upptäckte Evald Andersson att två bikupor vandaliserats. Alla bin och drottningarna i de två kuporna var döda.
– Någon har kört runt med tvåhjuling och fyrhjuling och sprätt upp grus på flustret, luckan där bina tar sig in och ut. Flustret har blivit tilltäppt och bina har dött av syrebrist. Stressmomentet kommer också till, säger han.
Mars och april är känsliga månader för bisamhällen. Till och med ljudet av en talgoxe som hackar på kupan för att få tag i bin är störande för dem.
Paret Andersson tror att det är ungdomar som kört runt vid bikuporna på lek och i oförstånd.
– Man ser att de har kört runt i elljusspåret också, säger Karin Andersson.
Det är inte första gången någon varit på bikuporna. Hösten 2013 försökte någon eller några stjäla honung och fick med sig fem ramar, alla var dock fyllda med sockervatten, som är binas vinterföda, inte honung.
Den gången kom Evald Andersson dit i tid och lyckades rädda samhällena, men halvdöda bin låg utspridda på marken.
– När ett samhälle dör, oavsett om det är sabotage eller om något annat händer blir man ledsen. Vi har ju pysslat om dem så de ska klara sig. Det är ju levande varelser, säger han.
Karin Andersson konstaterar, att även om många vet att bin är bra, är det få som vet hur nödvändiga de är för vår arts överlevnad.
– Om alla bin försvinner, försvinner mänskligheten rätt snabbt. Jag har läst att det skulle ta sex år. De är helt avgörande för pollineringen, säger hon.
Att sköta honungsbin innebär arbete hela året.
– På sommaren är det jobb i kuporna, på hösten är det honungen, på vintern förbereda ramar och se till att de har mat. Det är rengöring, snickerier, lagning, att se till att ha grejerna i ordning när man startar, säger Evald Andersson.