En svamp, schampoo, vatten och lite putsande får lacken att glänsa i samma takt som vinterns damm spolas bort.
Men den första turen känns alltid lika ovan. Försiktigt, mycket försiktigt rullar jag i väg och aldrig har jag så bra koll framåt, åt sidorna och bakåt som under de första milen. Det blir ju både en annan acceleration och bromssträcka än man är vad vid. Men det behövs inte så många mil förrän tryggheten är tillbaka, även om varje möte med en stor lastbil på en smal och kurvig väg känns lika obehagligt.
Men medan Karin Boye skrev att det är vägen och inte målet som är mödan värd tycker jag tvärt om.
Det är mer ett nödvändigt ont att behöva släpa på husvagnen. Men jag vet vad som väntar vid målet och kan därför stå ut de 40 milen. I år för 30:e året med vagnen kopplad på kroken.