Det fanns en tid då jag beundrade Donald Trump. En tid då jag åkte till New York City, knatade in i en vräkig bokhandel på John F. Kennedy-flygplatsen och köpte hans biografi "Trump: The Art of the Comeback" med titeln uppsmackad i stora feta guldbokstäver tvärs över omslaget – i relief.
På samma resa tvingade jag med min polare till den berömda adressen 725 Fifth Avenue på Midtown Manhattan för att beskåda en fallos utan dess like: Trump Tower. En megalomanins högborg i sann amerikansk anda, ett rostbrunt glaspalats till skyskrapa som höjer sig 58 våningar och 202 meter över Manhattans legendariska asfalt. Det fanns liksom ett vattenfall i entrén – och Batman har sitt högkvarter där i filmen "The Dark Knight Rises".
Bygget stod klart 1983 efter flera års snickrande, Donald Trump bodde då högst upp i en lägenhet komplett med guldbadkar, kristallkronor, grekiska kolonner och renässansdoftande takmålningar som skulle ha fått Liberace att gnida händerna av avund.
Och nu. Trump, min gamle kapitalisthjälte, som hade skulder på tre miljarder dollar efter 90-talskrisen och lyckades vända eländet för att återigen bli en av världens rikaste. Nu har han jävlar i mig spårat ur fullständigt. Förr var han en harmlös affärsman – den amerikanska drömmen personifierad – och David Letterman brukade jämt skämta om hans frisyr, en märklig överkamning som karln har haft i evigheter.
Författaren Richard Ford beskrev Trump träffande i en essä i Dagens Nyheter: "För oss är han en sorts blandning av Joseph McCarthy och Benito Mussolini, och med ful frisyr: skrävlande, gloende, mobbande, lättstött, ljugande, inte-särskilt-intelligent, grov, splittrande, okänslig".
Det är lätt att haka upp sig på det här med frisyren. Men tänk om en man med en sådan frippa verkligen blir USA:s president. Hemska tanke!