Min hand brukade fälla snarare än fria. Pang! Mygga likviderad. Smask! En spyfluga mindre. Tjoff! Dö, spindel, dö.
Jag har egentligen inget emot dem, insekterna. Men de är alltför långt ner i näringskedjan för att motivera en plats i mitt köksfönster eller i duschhörnan. Stanna utomhus eller sluta andas.
Klippte härom kvällen till ett flygfä som störde kvällsläsningen. Krypet vinglade upp i taket, satte sig och glodde. Morgonen därpå låg det på golvet, med lojt sprattlade ben och antenner. Ha! Men ... ju mer jag studerade dess spröda vingar och finlemmade känselspröt, desto mjukare blev jag. Till slut stod jag inte ut med dess dödskamp. Handen drämde till – nu av barmhärtighet.
Några dygn senare väcktes jag av äkta hälften som undrade över ljuden i vedhyllan som vår snitsige snickargranne byggt. Det krafsade och knäppte bland klabbarna. Där, visar det sig, har ett okänt antal blåhjon flyttat in. Ibland trillar skalbaggarna ner vid mina fötter. De har inte en chans.
Men min hand fäller inte. Den hjälper: ut i naturen. Tacka ett flygfä för det, men ta inte blödigheten för given. Särskilt inte om du är mygga, spyfluga eller spindel.